Att falla fritt
Jag vill få ut min historia igen då det med all säkerhet sitter andra människor som överväger att ge upp livet pga liknande saker..
Jag ska försöka vara så ärlig och öppen jag bara kan. För att försöka förklara bakgrunden till det livet jag lever idag. Med det negativa blandat med det positiva. Det är inte helt lätt för mig att gå ut offentligt men jag ser ingen annan utväg.
För att förstå det som hände för några år sedan måste man nog förstå vem jag är. 1996 diagnostiserades en liten kille på 7 år med ADHD. Detta är en tid jag inte minns så mycket av. Tydligen var jag väl så pass stökig så att samhället behövde sätta mig i skuggan, med bokstäver mellan mina namn. Jag fick börja i en mindre klass, drogs motvilligt bort från mina klasskamrater och vänner.
Jag hamnade på en skola där alla "stökiga" barn också fick gå. De blev mina nya vänner. I efterhand kanske det inte var så dmart att låsa in mig med människor som var lika stökiga, i vissa fall mer stökiga än jag, det är så lätt att fastna i det dåliga och det blir liksom verkligheten. Där gick jag tills jag skulle börja stjätte klass. Efter år av utanförskap var det dags att komma in i en "vanlig" klass. Tacka fan att jag fann några som accepterade mig ändå och som blev mina vänner, vissa mina bästa vänner.
Musiken fanns med mig redan då även om det mest var Thorleifs, Arvingarna och Def Leppard. Jag började förstå att musik var min länk till en helt ny värld. En värld som hjälpte mig att inse att det "vanliga 7-4 vardagslivet inte var till för mig. Jag ville stå på scenen, jag ville sjunga. Jag hade alltid en kärlek till musiken.. Jag startade band, med vänner. Bandet "Ethika" kom till att bli mitt liv under lång tid.
Innan jag började högstadiet hade jag inte haft kontakt med så värst många, särskilt inte tjejer.. Nu spelade jag i band och plötsligt öppnades en helt ny värld. Jag blev populär, det är så jag känner när jag minns tillbaka, det kokade väl över i huvudet på mig och jag blev en player. Inte medvetet, men att gå från att vara en "CP-skadad, särskolad pojk" till att fronta ett awesome band var för stort för mig och jag tog beslut som inte alltid var positiva.
I alla fall, det jag vill få fram är att musiken alltid hjälpt mig. Långa nätter, mörka dagar, fina, glada, ledsna, brutala, fruktansvärda och fantastiska stunder så har musiken räddat mitt liv många gånger.
På grund av min "sjukdom" fick jag aktivitetsersättning av försäkringskassan, jag hade misslyckats grovt med allt från skola och praktik till jobb. Jag kände mig värdelös många gånger, med ett undantag. När jag sjöng, spelade gitarr eller träffade mitt band. Då kändes allt det där andra, väldigt långt borta...
2010 bestämde jag och min absoluta vapendragare Fredrik för att ge oss ut på en gatuturné med våra akustiska gitarrer. Detta för att samla in pengar till en skiva. Allmänheten kunde följa varje steg vi tog med hjälp av en blogg där vi hela tiden la upp text, bilder och filmer från våra äventyr. Vi kallade hela projektet för "Vägen Mot Drömmen". Vi denna tiden bodde jag i en egen lägenhet tillsammans med en tjej som hela tiden stöttade mig och rättade fel till rätt. Jag hade god ekonomi, jag följde alla stigar samhället ville och jag hade det gott ställt med mitt bidrag.
Jag gjorde så gott jag kunde för att uppfylla kraven som ställdes på mig.
Vid denna tiden hade jag god kontakt med min psykolog och allt såg lovande ut. Jag började må bättre och bättre. Jag hade motivation till att bli en vanlig grabb som skulle bli vuxen, med jobb och ansvar.
Vi lyckades samla ihop 20.000 kr med hjälp av allmänheten och påbörjade inspelningen av kommande EPn "Everything Changes.
Försäkringskassan beslutade att dra undan min stege (bidraget) med motiveringen att jag skulle vara helt frisk och lämplig att jobba, varför? För att jag kunde spela gitarr och sjunga.. Jag ifrågasatte detta då jag inte tyckte att jobba 100 % är detsamma som att spela musik. Jag överklagade och min psykolog skrev till och med ett brev till dom där hon berättade att musiken är som terapi för mig. Musiken hjälpte mig framåt i livet. Min "belöning" för att orka med allt som hände runt omkring mig.
Min överklagan bajsade dom på eftersom att försäkringskassans egna läkare hade kommit fram till något annat. Läkare jag aldrig ens träffat, skrivit med eller pratat med. Dom visste mer om mig än min egen psykolog och mig själv tydligen..
Resultatet av "Resan mot drömmen" fick därav två sidor. Den positiva sidan är mitt älskade band Charlie & Fredrik". Och det finns så mycket mer positivt..
Tyvärr gick jag från 10.000/mån till 0 och ingenting, jag sökte hjälp av socialen. Där blev jag nekad då jag och Fredrik nyss tagit ut 20.000 från vårt gemensamma konto. De ansåg att det var mina pengar och att jag skulle klara mig bra x antal månader till innan jag behövde deras hjälp. Jag gick till tidningar och allting och fick hjälp med min historia. Det hjälpte inte..
Jag blev vräkt, fick enorma skulder på allt möjligt då jag hade saker på avbetalning, tre hyror som inte kunde betalas. Jag lånade pengar av mina medmänniskor för att försöka fixa till läget. Men jag klarade mig inte..
Det senaste året har jag haft nästan 70.000 i skulder.
På grund av att jag behöver musiken i mitt liv. Allt för att samhället satte mig i skuggan. Jag vill hävda att jag aldrig var sjuk, mer energisk än andra möjligtvis. Men sjuk blev jag först när jag blev behandlad som det.
Nu har jag jobb och jag lever ett bra liv. Skulderna håller på att försvinna, även om det går långsamt. Men kommer min verklighet att rasa igen?
Skadan är redan skedd och såren finns här, ansvaret får jag bära på mina axlar, även om det är Klaus ******** och Försäkringskassan som skitit i det blå skåpet..
Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar, till att ordna upp det han och hans arbetskamrater orsakade mig..
Vad händer nu?
Jag kämpar för att hålla mig kvar på avsattsen jag hamnade på när stegen drogs bort.
Detta tycks vara min "Väg Mot Mardrömmen.
Jag älskar alla som hjälper mig.
Tack för all support.
De ska få igen allt i kärlek förevigt.
Jag klarar inte av att gå in i kampen ensam igen.
Jag växer och har lärt mig mycket. Jag skulle aldrig neka en människa hjälp. Inte för något i världen..
Tack för att du tog dig tid att läsa.
Dela gärna min historia, någon annan där ute kanske finner min styrka i allt detta.
Skrivet »
2014-08-15, 16:55:43 i kategori
Thoughts
Rocky
These battered hands are all you own
This broken heart just turned to snow
Go hang your glories on the wall
There comes a time when castles fall
And all that's left is shifting in the sand
You're out of time, you're out of place
Look at your face
That's the measure of a man
This coat that fits you like a glove
These dirty streets you learned to love
So welcome back my long lost friend
You've been to hell and back again
And God alone knows how you crossed that span
Back on the beat, back to the start
Trust in your heart
That's the measure of a man
It's the fire in the eyes, the lines on the hand
It's the things you understand
Permanent ties from which you once ran
That's the measure of a man
You've come full circle, now you're home
Without the gold, without the chrome
And this is where you've always been
You had to lose so you could win
And rise above your troubles while you can
Now you can love, now you can lose
Now you can choose
That's the measure of a man
It's the fire in the eyes, the lines on the hand
It's the things you understand
Permanent ties from which you once ran
That's the measure of a man
You've come full circle, now you're home
Without the gold, without the chrome
And this is where you've always been
You had to lose so you could win
And rise above your troubles while you can
Skrivet »
2014-06-12, 01:03:25 i kategori
Thoughts
"Det är ingen spegel du tittar på Far, det är bara jag, din son"
Det var de sista orden jag hörde min Pappa säga till sin far...
Livet som man är van att leva kommer aldrig någonsin att bli som det varit.
När man är en människa som levt ett liv i skuggan av ett samhälle som gång på gång trillat ner på axlarna och ändå lyckas ta sig framåt med glädje och hopp så är det stundvis väldigt svårt att stanna upp, se sig omkring. Det blir lätt så att man anses vara en egoist. Att man antas vara oförstående och elak. Många gånger är jag så uppe i att leva att jag då och då glömmer bort att allt vackert har ett slut...
Torsdagen den 1 Maj kunde blivit en helt vanligt, varm och härlig vårdag.. Det blev inte så, inte överhuvudtaget.
Jag vaknade tidigt på förmiddagen. Jag visste inte då att det skulle bli första gången i mitt 25-åriga liv som jag skulle få se en död människa. Jag ringde min Pappa som berättade att min Farfar hade tagit upp årorna och passerat jordelivet. Min älskade Farfar som alltid varit den starka.
En man vars liv grundades i en tid då allt gjordes med händerna. Med tanke på hans liv och hur han levt har jag alltid sett honom som en av de starkaste jag någonsin mött.
Det finns saker i livet som man bara måste acceptera, döden är en av dom. Men jag tänker inte acceptera detta, än är jag inte redo. Jag höll mitt löfte och jag spelade på begravningen, tillsammans med min bästa vän. Jag vet inte hur jag klarade av det, men det gjorde jag.
Det är en tom tid som befinner sig hos mig just nu. Det är så lustigt... Livet står liksom still medans allt rullar på som vanligt utanför mitt synfält. Ingen är direkt fast som jag, dom vet inte, jag vet och för mig är det kämpigt. Min lilla Farfar... "Du har det bra du Charlie" sa han alltid när vi sågs, men gäller det bara när han fanns vid min sida? För även om vi inte sågs jätteofta den sista tiden så visste jag ju ändå att han fanns där.
Jag trodde nog aldrig att han kunde dö, i alla fall inte att det skulle gå så fort.
Sista dagen innan han gick bort var jag vid hans sida och innan jag åkte la jag handen på hans axel och sa: "Vi syns sen Farfar". Det gör vi iofs, men inte här och inte nu.. Men ses igen det kommer vi att göra.
Jag tror inte på Gud.. Men jag vet att det finns en andra sida och jag vet att han styr upp saker och ting där nu. En vacker dag möts vi igen, tills dess håller jag honom hårt vid mitt hjärta. För sanningen är den, att utan hans visdom, hade jag inte varit den jag är eller burit den kunskapen.
Älskade Farfar..
Du fattas mig..
Varje dag..
"Du är den jag kunde va"
Vila i frid och visa mig vägen..
I won't drift away. Not when there is so much to say
En värld som är vänd upp och ner. Just nu går jag på taket, tittar ner på golvet och ibland undrar jag varför mitt liv sett ut som det gjort och då slår det mig, som en stålhetta i pannan, det är på grund av mig... Mitt sätt att se på saker. Jag tar in min omgivning, som musik, det sätter sig och bränner sig fast i minnet.
Jag bryr mig, jag må gå under av den anledningen men ingen kan säga att jag inte brydde mig. I de fall jag misslyckats har det varit för att min syn varit blurrig. Leta efter krig och du kommer aldrig hitta fred. Så lever jag mitt liv. Jag tänker fortsätta, så länge jag bara orkar!
Skrivet »
2014-02-11, 15:06:32 i kategori
Thoughts
Vägen Mot (Mar)Drömmen
Jag ska försöka vara så ärlig och öppen jag bara kan. För att försöka förklara bakgrunden till det livet jag lever idag. Med det negativa blandat med det positiva.
För att förstå det som hände för några år sedan måste man nog förstå vem jag är. 1996 diagnostiserades en liten kille på 7 år med ADHD. Detta är en tid jag inte minns så mycket av. Tydligen var jag väl så pass stökig så att samhället behövde sätta mig i skuggan, med bokstäver mellan mina namn. Jag fick börja i en mindre klass, drogs motvilligt bort från mina klasskamrater och vänner.
Jag hamnade på en skola där alla "stökiga" barn också fick gå. De blev mina nya vänner. I efterhand kanske det inte var så dmart att låsa in mig med människor som var lika stökiga, i vissa fall mer stökiga än jag, det är så lätt att fastna i det dåliga och det blir liksom verkligheten. Där gick jag tills jag skulle börja stjätte klass. Efter år av utanförskap var det dags att komma in i en "vanlig" klass. Tacka fan att jag fann några som accepterade mig ändå och som blev mina vänner, vissa mina bästa vänner.
Musiken fanns med mig redan då även om det mest var Thorleifs, Arvingarna och Def Leppard. Jag började förstå att musiken var min länk till en ny värld. En värld som hjälpte mig att inse att det "vanliga 7-4 vardagslivet inte var till för mig. Jag ville stå på scenen, jag ville sjunga. Jag hade alltid en kärlek till musiken.. Jag startade band, med vänner. Bandet "Ethika" kom till att bli mitt liv under lång tid.
Innan jag började högstadiet hade jag inte haft kontakt med så värst många, särskilt inte tjejer.. Nu spelade jag i band och plötsligt öppnades en helt ny värld. Jag blev populär, det är så jag känner när jag minns tillbaka, det kokade väl över i huvudet på mig och jag blev en player. Inte medvetet, men att gå från att vara en "CP-skadad, särskolad pojk" till att fronta ett awesome bsnd var för stort för mig och jsg tog beslut som inte alltid var positiva.
I alla fall, det jag vill få fram är att musiken alltid hjälpt mig. Långa nätter, mörka dagar, fina, glada, ledsna, brutala, fruktansvärda och fantastiska stunder så har musiken räddat mitt liv många gånger.
På grund av min "sjukdom" fick jag aktivitetsersättning av försäkringskassan, jag hade misslyckats grovt med allt från skolaoch praktik till jobb. Jag kände mig värdelös många gånger, med ett undantag. När jag sjöng, spelade gitarr eller träffade mitt band. Då var det alltid glatt..
2010 bestämde jag och min absoluta vapendragare för att ge oss ut på en gatuturné med våra gitarrer. Detta för att samla in pengar till en skiva. Allmänheten kunde följa varje steg vi tog med hjälp av en blogg där vi hela tiden la upp text, bilder och filmer från våra äventyr. Vi denna tiden bodde jag i en egen lägenhet tillsammans med en tjej som hela tiden stöttade mig och rättade fel till rätt. Jag hade god ekonomi, jag följde alla stigar samhället ville och jag hade det gott ställt med mitt bidrag på nästan 10.000 kr.
Jag gjorde så gott jag kunde för att uppfylla kraven som ställdes på mig.
Vid denna tiden hade jag god kontakt med min psykolog och allt såg lovande ut. Jag började må bättre och bättre. Jag hade motivation till att bli en vanlig grabb som skulle bli vuxen, med jobb och ansvar.
Vi lyckades samla ihop 20.000 kr med hjälp av allmänheten och påbörjade inspelningen av kommande EPn "Everything Changes.
Försäkringskassan beslutade att dra undan min stege (bidraget) med motiveringen att jag skulle vara helt frisk och lämplig att jobba, varför? För att jag kunde spela gitarr och sjunga.. Jag ifrågasatte detta då jag inte tyckte att jobba 100 % är detsamma som att spela musik. Jag överklagade och min psykolog skrev till och med ett brev till dom där hon berättade att musiken är som terapi för mig. Musiken hjälpte mig framåt i livet. Min "belöning" för att orka med allt som hände runt omkring mig.
Min överklagan bajsade dom på eftersom att försäkringskassans egna läkare hade kommit fram till något annat. Läkare jag aldrig ens träffat, skrivit med eller pratat med. Dom visste mer om mig än min egen psykolog och mig själv tydligen..
Resultatet av "Resan mot drömmen" fick därav två sidor. Den positiva sidan är mitt älskade band Charlie & Fredrik". Och det finns så mycket mer positivt..
Tyvärr gick jag från 10.000/mån till 0 och ingenting, jag sökte hjälp av socialen. Där blev jag nekad då jag och Fredrik nyss tagit ut 20.000 från vårt gemensamma konto. De ansåg att det var mina pengar och att jag skulle klara mig bra x antal månader till innan jag behövde deras hjälp. Jag gick till tidningar och allting och fick hjälp med min historia. Det hjälpte inte..
Jag blev vräkt, fick enorma skulder på allt möjligt då jag hade saker på avbetalning, tre hyror som inte kunde betalas. Jag lånade pengar av mina medmänniskor för att försöka fixa till läget. Men jag klarade mig inte..
Idag har jag nästan 70.000 i skulder.
På grund av att jag behöver musiken i mitt liv. Allt för att samhället satte mig i skuggan. Jag vill hävda att jag aldrig var sjuk, mer energisk än andra möjligtvis. Men sjuk blev jag först när jag blev behandlad som det.
Nu har jag jobb och jag lever ett bra liv. Men skulderna biter mig i nacken varje dag och jag vet om att snart kommer min verklighet att rasa igen..
Skulderna finns där, ansvaret har jag på mina axlar, även om Klaus Bergmann och försäkringskassan borde ligga sömnlös.. Inte jag..
Du och ditt jobb har gjort mitt liv till ett helvete.
Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar, till att ordna upp det du och dina arbetskamrater orsakade mig..
Om jag någonsin förlorar orken att fortsätta framåt och jag skulle välja en annan utväg så är det du som bär det yttersta ansvaret för min död, det ska du veta och det ska du leva med.
Just nu ser jag inget hopp då jag inte hittar 70.000 kr under en sten eller på en stubbe i skogen.
Jag älskar er alla som hjälpt och stöttat mig i detta. Till er som inget visste, tack för att ni läst och för er tid. För er som inte bryr sig. Tack ändå.
Vad händer nu?
Allt jobb och all tid jag lägger ner varje dag, spolas bort av kronofogden och varje steg jag tar är bevakat. Jag kämpar för att hålla mig kvar på avsattsen jag hamnade på när stegen drogs bort.
Jag älskar er alla
Tack för er support.
Ni ska få igen i kärlek förevigt.
<3
Skrivet »
2013-12-17, 19:16:46 i kategori
Thoughts
She's the reason
Detta är en liten varning till alla som läser min blogg...
Nästa inlägg jag gör här är en reflektion..
En tillbakablick som beskriver den omöjliga kärleken..
En kärleksförklaring till hon som visade mig allt. Hon som gav mig livet tillbaka..
Det kan dröja men jag måste skriva av mig..
Något har gått sönder i mitt bröst och just nu vet jag inte om det ens är möjligt att läka.
Men jag ska försöka så gott jag kan..
Jag älskar dig...
So much more i wanted to give..
Jag var kanske inte så färdig som jag först antog. Det värsta är när tystnaden ekar ut i natten. Jag försöker lyssna men allting har blivit så kryptiskt, konstigt på något vis. Hur mycket jag än försöker så tycks jag inte lyckas finna svaren på frågorna som gång på gång dyker upp.
Så vad är jag då egentligen? Med handen på hjärtat i ärlighetens namn?
För mig själv är jag ingenting mer än en borttappad leksak. Något som få människor uppskattar. Jag är fast i den värld det det som kan hjälpa mig alltid försvinner. Även om jag försöker tänka att jag är något så tar dess motsats över direkt och jag kan inte förmå mig själv att göra skillnad på mig själv. Likheterna är för många och olikheterna för få.
Jag vill bara gråta, skölja ur mig själv, börja om någon annanstans. Jag är säkert fast i det livet jag lever och det finns inte något som kan ändra på det. Det skulle varit jag istället.
Jag ser inte framåt, antagligen för att det inte finns någonting där att se. Inte just nu i alla fall. Det största problemet, som jag ser det, är att jag inte trivs med mig själv och där blir det problem eftersom att jag inte kan se mig själv med andra. Jag är inte ens i närheten så bra som de jag växt upp med.
Jag orkar inte falla mer, denna veckan har bara bevisat en sak. Jag är kvar här nere och jag är inte påväg upp. Jag har lurat mig själv. Jag är ledsen..
Jag är ledsen...
Scream
Det finns människor i livet som jag önskar inte fanns här. Det handlar inte om att jag vill se dem döda, det handlar bara om att jag önskar att de levde ett annat liv någon annanstans. Att våra vägar aldrig korsades från första början.
Jag kan inte lägga ner energi på vad folk tycker och tänker om mig för hur vi än vänder och vrider på det så kommer ingen någonsin veta hur det känns på min insida. Det handlar inte om att jag är dålig på att prata om det. Det handlar om att monstret på min insida inte går att beskriva med ord och meningar.
Jag stiger upp varje dag med glöden som utgångspunkt men någonstans på vägen så vinner alltid det onda. Anledningen till att livet ser ut som det gör må vara mitt eget fel. Det är jag själv som tagit felstegen och oavsett om någon annan fått mig att tvingas välja väg så är det jag som tagit beslutet i slutet.
Ibland känns det som att allting jag gör blir fel även om mina anledningar oftast är goda från början. Jag har lärt mig otroligt mycket i mitt liv och det är mycket tack vare dem som alltid funnits kvar vid min sida. De som alltid velat och därmed alltid försökt förstå sig på mig. Det enda jag inte ännu lärt mig är hur man går tillväga när världen rasar runt mig. Om jag hade varit en person i en skräckfilm hade jag varit den som försökt skydda gruppen och jag hade varit den som offrat mig själv, jag hade stannat kvar för att lyckas vilseleda det onda så att de runt omkring hade kunnat fly. Det handlar inte om någon dödslängtan eller något sådant. Det handlar om att jag inte värdesätter mig själv så värst högt. Att jag hellre ser att min omgivning överlever, mår bra och lyckas. Det är vem jag är i grund och botten, det är det jag alltid kommer utgå ifrån.
Jag är inte elak jag tänker inte efter ibland bara och jag vill rikta ett tack till alla er som kämpar vid min sida varje dag. Min blodsbroder och vapendragare Fredrik, min stora kärlek och livskamrat Bea, Mina älskade syskon Sandra, Kevin och Sandie, min Mamma och min Pappa som finns där 24/7. Mitt älskade band som tankar mig med livsenergi och peppar mig framåt varje vecka. Det finns fler som jag tackar varje dag och de som det handlar om vet om det.
Världen är en skrämmande plats och ibland är jag den som föder det. Hopplösheten och jag är bästa vänner och det kanske handlar om att jag måste erkänna det och acceptera det, hur ska jag annars kunna ignorera det?
Ibland är det tungt att vara Charlie och då kan jag bara föreställa mig hur otroligt jobbigt det måste vara att stå vid min sida.
Jag är förvirrad och rädd.
/ C.
Searching for a way to get to you / through the storm
I break down
Fear is sinking in
The cold comes / racing through my skin
Searching for a way to get to you / through the storm
You go, giving up your home
Go, leaving all you've known
You are not alone
With arms up / stretched into the sky
With eyes like / echos in the night
Hiding from / the hell that you've been through
Silent one
Linkin Park - Not Alone
THE PRICE
Livet är ett spel som vi alla förlorar men som vi alla ändå på något sätt måste spela.
Jag finner mig själv ofta sittandes för mig själv när mörkret knackar på, tänkande still sitter jag och filosoferar om hur livet kommer att se ut framöver. Jag är en överlevare men jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Ensamheten trycker ner en så förbaskat hårt och även om jag vet att jag kommer att överleva till morgondagen så är det ändå så enormt jobbigt. Snart ska det packas och efter det får vi se vad som händer. Jag funderar på att fly fältet ett tag. Tälta någonstans där myndigheterna inte når mig mer.
Skitliv...
In the name of God
Det slog mig för några nätter sedan, när jag låg i en trailer och försökte sova, att det är så konstigt allting.. Jag har försökt så länge nu, att bryta bortglömda mönster, mönster som är genetiska. Men det verkar som att jag gör dom större för varje försök som jag misslyckas med. Det är mitt liv det vet jag men hur ska man kunna leva själv när man har sig själv i så många människor?
Ibland känns det som att Gud skapat just mig för att fylla ut sin spelplan. Man kan se det som en form av kamekazepilot (staving?). Jag känner mig inte ens trygg i mitt eget hem längre. Att jag snart blir utkastad på gatan med kronofogden hack i häl är inte det som skrämmer mig mest. Jag är den som skrämmer mig själv mest.
Låt säga att jag är sjuk, att jag behöver vård, då är allt jag kämpat för helt i onödan inte värt någonting. Jag vill inte bli kall och likgiltlig igen. Jag försöker hålla mig kvar där jag hänger nu men det känns inte säkert. Jag har aldrig bett någon om förståelse även om det ibland kan tyckas så i mitt sätt att vara.
Men jag stannar nog här ett tag till så får vi se vad Gud vill ha av mig i slutet. Mitt liv är inte värt ett skit utan någon att dela det med. Ingen minns ändå aldrig han som kom tvåa. Bara han som segrar eller kommer sist. Jag är också rädd men jag har inget att förlora. Mer än möjligtvis det som håller mig vid liv.
Det kan låta hårt men det är ert val att läsa denna skiten inte mitt. Men just nu är jag inte rädd för att lägga mig ner och ge upp det lilla liv man har kvar. Priset vi betalar för den korta stund vi stannar här brukar vara onödigt högt. Jag kan bara be till högre makter för att allt ska bli så bra som det kan bli och om det nu är så som jag blivit lärd, att allt händer av en anledning, så kan varken min död eller mitt liv som lycklig man spela så stor roll i mina tankar. Dör jag så är det så det ska vara och om jag ska bli lycklig så visar det sig snart.
Man kanske inte kan påverka sitt öde och det kan tyckas vara hårt för dom som fortfarande tror, för dom som fortfarande kämpar. Jag vet att jag gjort många misstag här i livet, misstag som jag lärt mig av och som format mig. Av en anledning.. För allt händer av en anledning.
Är du rädd? För jag är rädd också
Men jag är redo att se vad som väntar bakom dörren framför oss, jag kan bara öppna den om du lovar att famla i mörkret där inne tillsammans med mig. Jag orkar inte längre. Jag tänker sätta mig ner nu, jag orkar inte försöka mer nu. Jag springer inte mer nu, detta är mitt liv och jag förstår om det inte tilltalar er det minsta.
Jag gjorde i alla fall ett tappert försök men nu ser jag inget längre. Livet har gjort mig blind på alla möjliga sätt och jag har inte råd med en laseroperation.
Jag sitter i båten som läcker vatten, låt oss hoppas på att livbåtarna hittar mig för jag har slutat simma.
You should have learned by now i'll burn this whole world down
I will make them see just how fucking sick they've made me...
Jag förtjänar inte detta och det säger jag med stolthet.. Jag må ha gjort misstag, misstag som jag lärt mig av. Men det ger inte samhället rätten till att trycka ner mitt huvud så långt ner under vattenytan..
Hade jag haft kraften till det så hade jag gått ut i krig med dom men jag vet inte vart man ska vända sig. Är det så att dom vill se mig död!? Jag är så jävla trött. Dom har förstört precis allt som varit bra i mitt liv.. Dom kunde dömma ett litet barn men sen gick det bra att bara slita bort friheten likt vingarna på en fågel.. Det är dom som förtjänar ett helvete och en smärtsam död..
Jag ska visa dom hur jävla sjuk dom gjorde mig. Dom hade ingen aning då men jag ska visa dom.. Fy fan...
Lämna mig här...
Dåliga nyheter
Skulle vilja skriva om resan och spelningen i Stockholm. Men jag satt och betalade de räkningar som jag kunde och sen räknade jag ihop alla inkassokraven.. Jag tänker inte skriva ut summan här men låt oss säga såhär. Jag säger upp lägenheten imorgon och börjar packa..
Detta är det värsta som har hänt mig. Jag vill bara lägga mig ner och ge upp, samtidigt vill jag fortsätta kämpa. Men när man snart inte längre har ett hem, en trygghet hur ska det gå då? Pengar växer inte på träd och det finns ingen mer att låna av. Det hade varit så otroligt skönt om man kunde ta ett lån och betala precis allt så att man kan börja om på nytt med en fast månadskostnad.
Jag hade klarat mig då. Men utan jobb får man inte ta ett lån tyvärr.. Jag kan inte sova även fast jag vet att jag måste för att orka med att packa imorgon.
Så mycket pengar.
Så långt ner i helvetet är jag påväg.. Fan också.. Fan...
Får sälja min älskade gitarr helt enkelt..
Kunde de inte bara hjälpt mig när de kunde. Nu ska jag inte tråka ut mina läsare mer. Förlåt..
Pack och hej!
Du är stark!
Du är så fin och fantastisk på alla sätt och vis! Jag tycker om dig så mycket!
Du är bäst och du är starkt! <3
Tack alla, men nu skjunker mitt skepp sakta men säkert..
Tack alla som bidragit med pengar till mig i dessa svåra tider! Dessvärre klarade jag mig inte hela vägen runt.
Jag är otroligt tacksam för all hjälp jag fått och jag tänker aldrig glömma supporten från er!
Jag är tvingad att säga upp min lägenhet på fredag och det är tungt, jävligt tungt. För utan min lägenhet kommer jag inte klara av att bygga upp mig själv och det innebär väldigt många negativa saker..
Har man inget hem så kan man inte utvecklas och ta hand om sig själv. Tyvärr är det bara så..
Så länge jag inte vinner pengar på lotto eller träffar en övergenerös person som kan hjälpa mig ur detta så kommer jag gå under. Det värsta av allt är väl alla anmärkningar som kommer rulla in nu och vetskapen om att jag inom kort inte kommer kunna bli kontaktad vare sig på brev, telefon eller internet..
Jag är skyldig er underbara människor ett enormt stort tack för all hjälp jag fått. Jag är faktiskt väldigt tacksam!
Ha det bra tills vi hörs igen!
/ C.S
I better shake this..
Fel tankar.. Jag har inte råd med några avstickare. Vi fortsätter framåt
Klart slut..
Turn the tid (I'm not proud of who i am)
Det kommer oftast så fort jag kommer hem. När jag stänger dörren bakom mig och det bara är jag. Inte ens musiken kan hjälpa mig då.. Det är så otroligt jobbigt för jag vill vara stark och bära världen på mina axlar..
Jag har så mycket som jag måste reparera och jag vet inte vilka trådar jag ska börja dra i. Det hade varit så mycket enklare om jag visste säkert. För då hade jag haft vetskapen om allting. Det hade gett mig den styrkan som krävs. Men livet är sällan enkelt. Väldigt sällan.
Tillsammans är man mindre ensam och tillsammans är man stark. De ordspråken ljuger inte. De finns för att vägleda oss genom det som kallas livet och kärleken till det..
Jag tror jag håller på att gå sönder och jag försöker samtidigt bygga upp livet. Det är svårt men min styrka kommer från något i mitt inre. Jag vet inte riktigt hur det ska funka eller gå överhuvudtaget men det måste gå för jag skulle dö utan kärleken. Utan henne vid min sida när jag blir gammal och skrynklig..
Varför ska det alltid vara så svårt?
Allt handlar om ekonomi. Om någon har något jobb någonstans så snälla, lägg ett gott ord för mig. Jag lovar att kämpa stenhårt och inte skita bort det!
Jag älskar dig..
This thing is slowly taking me apart..
Jag vill ju inte släppa in det men just nu kan jag inte hjälpa det. Just nu känns det som att bettet redan är gjort och nu fyller det med mig gift. Det kommer ta död på precis allting inom mig och det är väl det jag är mest rädd för..
Jag har inga pengar men kärleken finns i överflöd. Det ska alltid handla om pengar. Jag visste inte det.
"In this place it seems like such a shame"
Just open your eyes..
