Inatt känner jag mig lite uppgiven. Jag försöker att hålla en positiv tanke vid liv hela tiden men det är riktigt kämpigt.
Inte så kämpigt på grund av det som väntar utan för att jag vet... Att allting är kvar. Vi lever ensamma fast på olika håll. Det råder delade meningar om detta i mitt huvud. Det är krig. Jag vet att det är ett måste för att det är det som behövs just nu. Men det är ändå svårt att försöka kämpa framåt. Det är inte bara tryggheten. Det är så mycket mer inblandat.

 

Jag finns här när det behövs, om det behövs. Om det blir lika svårt för dig som det är för mig. Vi lever ju. Vi finns här, det vet vi.

 

Jag tänker på dig.

 

 

Tillbaks på ruta 1...

 

Ber om ursäkt för tystnaden här. Men jag skriver flitigt i "my little green book".

Det räcker gott för mig. Allt behöver inte skrivas ut här..