Det är lustigt egentligen.. Hur hjärnan fungerar. Man har glömt saker och ting tills man besöker en plats.
Då kan det dyka upp alla möjliga minnen. Minnen som man trodde att man hade tappat någonstans på vägen hit.

När jag var liten drömde jag alltid om saker, små saker. Saker som jag skulle göra eller saker som jag ville bli. Tittar jag på mig själv i spegeln så ser jag ganska snabbt att inget av det jag tänkte då reflekteras tillbaka på mig. Tankarna om att jag aldrig skulle vara tillräcklig för något har bara vuxit sig starkare med åren och jag tvekar fortfarande på min existens, den senare delen händer dock mer och mer sällan. 

 

Jag försöker se saker och ting från utsidan men det är precis som att när jag står där och tittar så fylls min syn av dimma. Jag måste tydligen stå mitt i rummet för att se vad som händer. Det var ingen som trodde på mig då, då när jag försökte förklara. Det har med tiden gjort mig rädd och inåtvänd. Ska jag vara ärlig så orkar jag inte ha masken på mig längre, jag tänker slänga den, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till ännu men jag jobbar på det. Det står alltid något i vägen, något som hindrar mig från att komma ut.

 

Jag vill ha ut något mer av livet, jag vill ha spänning och äventyr. Jag vill göra saker som inte många vågar eller vill göra. Att jobba resten av livet för att sedan kunna sitta hemma på helgen och vila är ingen framtid jag tänker finna mig i.

 

Jag är den jag är och jag är otillräcklig. Det är något som jag får finna mig i.

 

Dagarna går och jag följer efter, som ett snällt barn påväg till leksaksaffären.

Kan man älska någon på avstånd? Det kan man helt klart göra och det fina i denna kärlekshistorien är att även fast hon är långt borta just nu så lever hon och andas inuti mitt bröst. Även fast det kan kännas kallt och ensamt i mitt hjärta så hoppas jag att det i alla fall är okej.

Men att sakna är viktigt, det är lika viktigt som att älska någon. För det är när man är ifrån varandra som kärleken sätts på prov. Värmen som sprider sig i min kropp av tanken på en kram är lika varm som Greklands varmaste solsken. Det bästa sättet att ta sig igenom dagen är att tänka. Som just nu, just nu dansar vi tillsammans. Musiken dånar och stråkastaren har bara oss i fokus.

Att älska en människa är så mycket mer än bara ord och värme egentligen., det handlar om så mycket mer, saker man tagit sig igenom, små små detaljer som att viska små kärleksfulla låtar till personen, pussa handlederna och de ställen där det vanligtvis inte brukar pussas. Att bara finnas där efter en lång arbetsdag, passa upp med mat och kanske en skitdålig film. Utbyta blickar som säger så mycket mer än ord. Jag älskar att se henne glad, när jag säger något oväntat som gör att hon brister i skratt. Det behöver inte ens vara roligt, det är bara oväntat!

 

Kärlek kan handla om att smygplanera saker som man vill göra i framtiden. Skriva små små lappar med kärleksfulla texter. Jag älskar hur hon brukade skriva/rita på äggen som jag skulle äta till frukost. Jag minns när vi satt och kollade på en film där hon var ett litet barn. Jag vågade inte säga det och det gör jag fortfarande inte men jag vet att jag tänkte "Hoppas vårt barn blir som du" Så liten, så glad och full av kärlek. Jag önskar att den får dina händer och dina små fötter. Lika mycket som att leva i nuet måste man tillåta sig själv till att fantisera om framtiden.

Det fina är att jag vet att hon skulle bli den perfekta mamman, oavsett om det är med mig eller någon annan.
En sådan människa kan bara inte misslyckas med det. Är det någon i livet som vet vad som är rätt eller fel så är det hon. Jag vill bara att du ska vara lycklig, sen om det skulle vara just jag som kan göra dig lycklig är en stor bonus, en bonus som jag förevigt skulle hålla hårt i hjärtat.

 

Det är aldrig försent att förändra ett liv.

Jag tänker på dig varje dag.

Var rädd om dig tills vi ses igen.
Jag saknar varje liten del av dig!

 

Du är min kärleksgudinna!

 

Nu ,då och föralltid.
Kärlek!

Idag har vi varit och packat lite i lägenheten och jag ska väl erkänna att det dödar mig en aning.
Det är mitt hem, min trygghet som jag packar ihop. Staplar kartonger på varandra och där står man, mitt uppe i kaoset. Allting löser sig tillslut, det är så man måste tänka. Imorgon ska jag träffa min läkare och förhoppningsvis finns det någon som gör att det blir lite mer tyst i huvudet. Jag är bara rädd att det ska påverka mina kreativa delar i hjärnan.

 

Sist jag var där pratade vi lite om sjukskrivning. Kanske är det viktigt att lyssna på kroppens varningar. Även fast jag helst av allt skulle vilja hitta ett jobb där jag kan jobba själv, göra det jag ska.

 

Jag kommer sakna dig, men du behöver resan. Du finns i alla fall kvar i mitt huvud även om milen blir många!