Det är lustigt egentligen.. Hur hjärnan fungerar. Man har glömt saker och ting tills man besöker en plats.
Då kan det dyka upp alla möjliga minnen. Minnen som man trodde att man hade tappat någonstans på vägen hit.

När jag var liten drömde jag alltid om saker, små saker. Saker som jag skulle göra eller saker som jag ville bli. Tittar jag på mig själv i spegeln så ser jag ganska snabbt att inget av det jag tänkte då reflekteras tillbaka på mig. Tankarna om att jag aldrig skulle vara tillräcklig för något har bara vuxit sig starkare med åren och jag tvekar fortfarande på min existens, den senare delen händer dock mer och mer sällan. 

 

Jag försöker se saker och ting från utsidan men det är precis som att när jag står där och tittar så fylls min syn av dimma. Jag måste tydligen stå mitt i rummet för att se vad som händer. Det var ingen som trodde på mig då, då när jag försökte förklara. Det har med tiden gjort mig rädd och inåtvänd. Ska jag vara ärlig så orkar jag inte ha masken på mig längre, jag tänker slänga den, men jag vet inte riktigt hur det ska gå till ännu men jag jobbar på det. Det står alltid något i vägen, något som hindrar mig från att komma ut.

 

Jag vill ha ut något mer av livet, jag vill ha spänning och äventyr. Jag vill göra saker som inte många vågar eller vill göra. Att jobba resten av livet för att sedan kunna sitta hemma på helgen och vila är ingen framtid jag tänker finna mig i.

 

Jag är den jag är och jag är otillräcklig. Det är något som jag får finna mig i.