Vissa nätter är värre än andra och inatt är definitivt en får mig att falla fritt.
Jag känner egentligen inte för att skriva något överhuvudtaget men ibland så låter jag fingrarna bestämma över mitt tangentbord.

Godnatt...

Allt jag vill är att du ska vara lycklig. Jag vet att jag kan bli väldigt otyglig i mitt sätt att tala när jag är ledsen.
Jag älskar dig fortfarande, det kan inget ändra på. Men jag vill inte att du ska känna dig låst.
Jag vill att du ska gå den vägen som gör dig lycklig.

Jag vet att du inte vill såra någon, jag vet inte om du menar mig när du skriver så men jag vill att du ska veta att jag tycker du ska göra det som du känner är rätt.
Det är klart att det gör ont men det är något man måste vara beredd på när man är tillsammans med någon.

Det som räknas i det långa loppet är att du känner att du tagit rätt beslut.
Lyssna till ditt hjärta (jag vet att det låter lökigt) men jag menar det.

För jag älskar dig och jag vill inte att du ska må dåligt över något.
Om det är slut för alltid så är det lättare att försöka bearbeta den tanken.

Du är och förblir det mitt liv har kommit till att älska mest här i livet.
Gåvan du gett mig är något jag aldrig kommer att göra mig av med.

Det viktiga är att du blir lycklig, hur du än blir det.

Du kommer alltid att ha mig vid din sida om du behöver det.
Jag vill vara din bästa vän. Det vet jag att du vet mitt käraste.

Du är det finaste jag någonsin mött.

Tänker på dig <3

Jag har nu tagit bort min användare på Facebook.
Det finns helt enkelt inte någon anledning, enligt mig, till att ha den kvar.
Charlie & Fredrik finns fortfarande på Facebook och det tar redan upp det mesta av min tid.

Nu går jag ut iaf för jag klarar helt enkelt inte av tystnaden och den jävla lägenheten längre...

"I don't wanna win this game if i can't play it my way"

Det känns ändå som att jag flyter omkring, som om jag liksom svävar på en resa genom mitt liv.
Tittar tillbaka på de stunder som betyder så otroligt mycket för mig. Stunder som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Stunder som jag egentligen inte vill få tillbaka, mer stunder som jag känner att jag vill bygga vidare på.

För varje dag som går så känns det som att det blir mer och mer uppenbart, att det är såhär mitt liv kommer se ut, i all evighet. Jag känner inte för att göra någonting överhuvudtaget och ju mer jag tänker på det ju mer inser jag hur lite jag egentligen lyckats med under mina snart 23 år. Jag har på någotvis alltid lyckats att förstöra det som betytt mest för mig.

Jag tänkte kanske inte så mycket på det just då, men nu är jag äldre och ser på saker och ting på ett helt annat sätt. Inte för att det gör någon skillnad i det långa loppet. Det är ju försent att ändra det nu. Det man kan göra är att omvända allt det där till erfarenheter. Men vad tjänar jag på dom nu när allt redan har försvunnit?

Jag förstår mycket väl att många kanske är glada över allt som hänt mig.
För jag menar, vem är jag att lyckas? vem är jag att försöka återställa sådant som gått snett?

Jag tror att jag sakta men säkert håller på att bygga upp en mur, en mur så pass stor och hög att ingen någonsin kommer att kunna se mig igen. Man skulle kunna se det som att jag begraver mig själv levande. Fast jag ska inte dö i graven, bara förpackas. Ställas på en hylla. Längst bak. I ledet som föralltid kommer att fyllas på med nya förpackningar så att platsen där jag står aldrig någonsin igen blir vald.

Tänka sig ändå, att den framtid man hade inte längre existerar.
Den går inte längre att bygga vidare på. Eller jo. I mina tankar.
Därför bär jag också min ring. För att aldrig glömma bort vem jag är eller vart jag hör hemma.
Vart jag än i världen befinner mig så kommer jag aldrig att glömma bort vem jag blivit.

Men ingen annan vet. För det tillhör en tid som ingen annan kan förstå.

Det är den 22 Januari, det mest komiska är att för exakt tre år sedan så var mitt liv precis lika meningslöst som det är idag. Jag jobbade på doghouse och gjorde inget bra jobb överhuvudtaget. Jag var vaken om nätterna, vaken om dagarna. Sov någon gång då och då. Precis som nu.

Det finns en anledning till varför jag aldrig mer kommer att försvinna in i kärleken igen.
För jag är inte den personen som lyckas.
Jag vill hellre återgå till den tysta människan jag en gång var.
Han som ägde stadens alla gator. Han som pratade med havet, månen, regnet, mörkret och de döda på kyrkogårdarna.

Han som ständigt var på jakt efter något som inte hade något namn.
Han som ständigt blev omsprungen av alla andra.
Han som ständigt misslyckades med en uppgift, hur simpel uppgiften än var.


Jag känner hur mörkret återigen tar över mitt liv.
Men jag har varit där förut, jag vet hur det är.

Jag är inte rädd.
längre...

Trots allt så är det ju här, i mörket, som jag hör hemma...

Det som sker på denna bloggen är sådant som jag inte kan få ut någon annanstans.
Sådant som kanske bara jag eller möjligen en del i min omgivning förstår.

---

Just nu är jag ganska tom på ord. Det finns en fantastisk sak som väntar runt hörnet.
Ett jobb möjligen. Men det är ju typiskt att det ska ske nu när jag inte har någon ork.
När tankarna bara tar över hela tiden.
Jag har inget att säga till om längre, det är något jag måste finna mig i.
Men det är svårt. Just nu hatar jag livet, från mitt hjärtas innersta vrå.

Senare...

Ska man se denna bloggen som en pånyttfödelse

Eller kanske ett avslut på ett misslyckats liv?

Jag tror knappast det...

Detta är mer en fortsättning på det livet som jag i skrivande stund inte vet så mycket om.

Ni kanske inte kommer att förstå allting jag skriver här.

Det är till mig och för mig...

 

Tack för att ni förstår...