Livets ord
Jag funderar ganska mycket, även om mina vakna timmar på dygnet blivit allt färre. Jag sover bättre än någonsin och stiger upp som jag ska. Jag har ett jobb och jag är snart helt skuldfri, det har varit en lång väg, en väg som inte bara varit svår för mig utan även för många i min närhet.
Jag gör vad jag kan för att avsluta projekt som jag påbörjat, för att klara av det ansvaret som förväntas av en vuxen människa. Jag har svårt att skilja på vem som är jag och vem som är min diagnos. Jag vill inte skylla någonting jag någonsin gjort på min sjukdom. Vi med ADHD är ju bara lata och trögtänkta.
I så många år var jag så otroligt rädd för att visa mina brister, min diagnos. Jag ville bara bli accepterad, jag ville bli sedd och hörd. När jag gick i 8an eller 9an blev jag påhoppad av 7-9 stycken, i en skogsglänta. Där trasade dem sönder min själ. De hade tagit reda på min historia, vart jsg kom ifrån och att jag var en "CP-skadad idiot" som inte hade på deras "vanliga" skola att göra.
Där kom min rädsla, där kom min mur fram, muren och rädslan som gjorde att jag vände ut och in på mig själv. Jag fick absolut aldrig berätta att jag var "sjuk". Då spelar jag hellre tuff. Röker, startar band, skolkar och träffar tjejer.. Då blev jag den "coola" istället för den "CP-skadade idioten".
Musiken ja, den som alltid räddat mig, min ständiga flykt. För när hörlurarna åker in i öronen eller gitarren hänger på mig och jag står på scenen, då mår jag som allra bäst. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte älskar uppmärksamhet. För det gör jag.. Jag älskar att stå i fokus, jag älskar att få människor att skratta och jag avgudar att bli omtyckt. Det är den jag är, och det är jag inte rädd att stå för.
Det får mig att känna livslust. Det får mig att vilja kämpa. Trots mitt "tillstånd" eller min "sjukdom" så får uppmärksamheten mig att slå tillbaka, mot alla dom som säger att jag aldrig kommer lyckas: "Du tar aldrig ansvar", "att hålla på med musik är inget jobb", "utbilda dig och gör något vettigt av ditt liv".
Det är just det jag gör. Mitt mål är inte att jobba 07-16 vid ett skrivbord tills jag blir gammal och grå.. Då lever jag hellre som jag gör, med mina drömmar om framtiden. Be mig aldrig att stå still, hinner man inte med så är jag ledsen. Jag har inte alla svar, men jag vet att jag är som jag är. Diagnos eller inte. Låt mig få springa, jag famlar hellre i mörkret i jakt på något än att springa i en upplyst värld som alla ändå tar för givet..
Jag har trillat många gånger, jag kommer fortsätta falla, jag må aldrig lära mig. Men vissa saker jag man inte ändra på, vi är dom vi är och det ska man aldrig förakta. Jag är en vuxen man med ADHD som flummar runt och försöker så gott jag kan. Jag är inte världens bästa musiker, men det är det enda som fungerar i mitt liv och det må komma en dag när publikens jubel tystnar, må så vara men då är jag inte kvar här.
Myndigheterna som nu fortfarande ger mig skit kan ta sig i brasan, jag ger inte upp.. Be om mer pengar för all del, mig kvittar det. Dom kan ta mina pengar, mitt liv och allt annat också men jag viker mig aldrig. Aldrig..
Jag hade dock aldrig varit den jag är utan er som läser detta, utan er support och ert jubel hade jag inte tagit mig hit. Jag är stolt över min ADHD. Det är min styrka lika mycket som mitt fördärv. Så är det, jag föddes så. Skulle jag hamna på djupt vatten någon gång och inte klarar mig, om jag skulle bli tvungen att ta upp mina åror och kvittera in min tid på moder jord, så vill jag tacka för all kärlek och styrka ni skänkt genom alla åren. Även de gånger jag inte förtjänat det.
Jag är hur som helst glad äver att få ha lyckats behålla er i mitt liv, att ni stannat, försvunnit, kommit tillbaka eller håller er i min skugga. Tack. Utan er, ingen Charlie.
Puss & Kram
Tack för allt ni är! ❤️
Ge upp eller fortsätta?
Höst och vinterlandet passar inte mig. Även om jag lärt mig att kontrollera min diagnos och även om jag lärt mig hantera min ångest så känns det på något sätt som att allt blir mer påtagligt under den senare halvan av året.
Jag slåss ständigt med mitt inre, ofta känner jag att jag vill lägga av... Med musiken, ja med allt det där som inte kommer någonstans. Jag fylls av en annan typ av ångest.. En annan typ av depression som jag inte kan springa ifrån. Vad jag än gör. Allt känns bara hopplöst.
Man försöker samtidigt mäkta med allt det där som man måste göra. Allt ansvar står mig så långt upp i halsen. Det är ett så kort steg egentligen. Allt det där som fick mig att kämpa förut har liksom ebbat ut, det funkar inte som det gjort tidigare, och vad finns det då för mening med det? Om det inte känns roligt, när det inte bringar något ljus längre..
Inspirationen sinar sakta men säkert och jag känner mig inte ens lite taggad längre. Kreativiteten finns helt enkelt inte. Jag är inlåst i mitt eget helvete och jag kan inte längre ventilera, jag hittar ingenting som funkar.
Här är min plats, mitt rike, där jag för en gångs skull är fri att skriva precis vad jag vill. Vad det nu spelar för roll.. Den här gången..
Vi får väl se, kanske släpper jag alla projekt som jag håller i. Om så, så kanske jag en dag i framtiden känner mig manad att ta upp allt det där igen, jag vet inte. Just nu är det rätt hopplöst.
Att falla fritt
Jag vill få ut min historia igen då det med all säkerhet sitter andra människor som överväger att ge upp livet pga liknande saker..
Jag ska försöka vara så ärlig och öppen jag bara kan. För att försöka förklara bakgrunden till det livet jag lever idag. Med det negativa blandat med det positiva. Det är inte helt lätt för mig att gå ut offentligt men jag ser ingen annan utväg.
För att förstå det som hände för några år sedan måste man nog förstå vem jag är. 1996 diagnostiserades en liten kille på 7 år med ADHD. Detta är en tid jag inte minns så mycket av. Tydligen var jag väl så pass stökig så att samhället behövde sätta mig i skuggan, med bokstäver mellan mina namn. Jag fick börja i en mindre klass, drogs motvilligt bort från mina klasskamrater och vänner.
Jag hamnade på en skola där alla "stökiga" barn också fick gå. De blev mina nya vänner. I efterhand kanske det inte var så dmart att låsa in mig med människor som var lika stökiga, i vissa fall mer stökiga än jag, det är så lätt att fastna i det dåliga och det blir liksom verkligheten. Där gick jag tills jag skulle börja stjätte klass. Efter år av utanförskap var det dags att komma in i en "vanlig" klass. Tacka fan att jag fann några som accepterade mig ändå och som blev mina vänner, vissa mina bästa vänner.
Musiken fanns med mig redan då även om det mest var Thorleifs, Arvingarna och Def Leppard. Jag började förstå att musik var min länk till en helt ny värld. En värld som hjälpte mig att inse att det "vanliga 7-4 vardagslivet inte var till för mig. Jag ville stå på scenen, jag ville sjunga. Jag hade alltid en kärlek till musiken.. Jag startade band, med vänner. Bandet "Ethika" kom till att bli mitt liv under lång tid.
Innan jag började högstadiet hade jag inte haft kontakt med så värst många, särskilt inte tjejer.. Nu spelade jag i band och plötsligt öppnades en helt ny värld. Jag blev populär, det är så jag känner när jag minns tillbaka, det kokade väl över i huvudet på mig och jag blev en player. Inte medvetet, men att gå från att vara en "CP-skadad, särskolad pojk" till att fronta ett awesome band var för stort för mig och jag tog beslut som inte alltid var positiva.
I alla fall, det jag vill få fram är att musiken alltid hjälpt mig. Långa nätter, mörka dagar, fina, glada, ledsna, brutala, fruktansvärda och fantastiska stunder så har musiken räddat mitt liv många gånger.
På grund av min "sjukdom" fick jag aktivitetsersättning av försäkringskassan, jag hade misslyckats grovt med allt från skola och praktik till jobb. Jag kände mig värdelös många gånger, med ett undantag. När jag sjöng, spelade gitarr eller träffade mitt band. Då kändes allt det där andra, väldigt långt borta...
2010 bestämde jag och min absoluta vapendragare Fredrik för att ge oss ut på en gatuturné med våra akustiska gitarrer. Detta för att samla in pengar till en skiva. Allmänheten kunde följa varje steg vi tog med hjälp av en blogg där vi hela tiden la upp text, bilder och filmer från våra äventyr. Vi kallade hela projektet för "Vägen Mot Drömmen". Vi denna tiden bodde jag i en egen lägenhet tillsammans med en tjej som hela tiden stöttade mig och rättade fel till rätt. Jag hade god ekonomi, jag följde alla stigar samhället ville och jag hade det gott ställt med mitt bidrag.
Jag gjorde så gott jag kunde för att uppfylla kraven som ställdes på mig.
Vid denna tiden hade jag god kontakt med min psykolog och allt såg lovande ut. Jag började må bättre och bättre. Jag hade motivation till att bli en vanlig grabb som skulle bli vuxen, med jobb och ansvar.
Vi lyckades samla ihop 20.000 kr med hjälp av allmänheten och påbörjade inspelningen av kommande EPn "Everything Changes.
Försäkringskassan beslutade att dra undan min stege (bidraget) med motiveringen att jag skulle vara helt frisk och lämplig att jobba, varför? För att jag kunde spela gitarr och sjunga.. Jag ifrågasatte detta då jag inte tyckte att jobba 100 % är detsamma som att spela musik. Jag överklagade och min psykolog skrev till och med ett brev till dom där hon berättade att musiken är som terapi för mig. Musiken hjälpte mig framåt i livet. Min "belöning" för att orka med allt som hände runt omkring mig.
Min överklagan bajsade dom på eftersom att försäkringskassans egna läkare hade kommit fram till något annat. Läkare jag aldrig ens träffat, skrivit med eller pratat med. Dom visste mer om mig än min egen psykolog och mig själv tydligen..
Resultatet av "Resan mot drömmen" fick därav två sidor. Den positiva sidan är mitt älskade band Charlie & Fredrik". Och det finns så mycket mer positivt..
Tyvärr gick jag från 10.000/mån till 0 och ingenting, jag sökte hjälp av socialen. Där blev jag nekad då jag och Fredrik nyss tagit ut 20.000 från vårt gemensamma konto. De ansåg att det var mina pengar och att jag skulle klara mig bra x antal månader till innan jag behövde deras hjälp. Jag gick till tidningar och allting och fick hjälp med min historia. Det hjälpte inte..
Jag blev vräkt, fick enorma skulder på allt möjligt då jag hade saker på avbetalning, tre hyror som inte kunde betalas. Jag lånade pengar av mina medmänniskor för att försöka fixa till läget. Men jag klarade mig inte..
Det senaste året har jag haft nästan 70.000 i skulder.
På grund av att jag behöver musiken i mitt liv. Allt för att samhället satte mig i skuggan. Jag vill hävda att jag aldrig var sjuk, mer energisk än andra möjligtvis. Men sjuk blev jag först när jag blev behandlad som det.
Nu har jag jobb och jag lever ett bra liv. Skulderna håller på att försvinna, även om det går långsamt. Men kommer min verklighet att rasa igen?
Skadan är redan skedd och såren finns här, ansvaret får jag bära på mina axlar, även om det är Klaus ******** och Försäkringskassan som skitit i det blå skåpet..
Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar, till att ordna upp det han och hans arbetskamrater orsakade mig..
Vad händer nu?
Jag kämpar för att hålla mig kvar på avsattsen jag hamnade på när stegen drogs bort.
Detta tycks vara min "Väg Mot Mardrömmen.
Jag älskar alla som hjälper mig.
Tack för all support.
De ska få igen allt i kärlek förevigt.
Jag klarar inte av att gå in i kampen ensam igen.
Jag växer och har lärt mig mycket. Jag skulle aldrig neka en människa hjälp. Inte för något i världen..
Tack för att du tog dig tid att läsa.
Dela gärna min historia, någon annan där ute kanske finner min styrka i allt detta.
A Hybrid Theory
Det finns några saker i mitt liv som jag alltid kommer att bära med mig.
http://open.spotify.com/album/6hPkbAV3ZXpGZBGUvL6jVM
Små som stora.
Jag har upptäckt saker som jag aldrig kommer kunna släppa.
Saker som betyder väldigt mycket och som har en stor betydelse för min fortsatta existens..
Jag hade ingen aning om att jag 14 år efter att jag fått denna i julklapp skulle sitta på Karlshamns torg och fortfarande känna pirret och ruset när Papercut drar igång.. One step closer.. With you..etc.. Jag är lika berörd nu som då.
Rocky
These battered hands are all you own
This broken heart just turned to snow
Go hang your glories on the wall
There comes a time when castles fall
And all that's left is shifting in the sand
You're out of time, you're out of place
Look at your face
That's the measure of a man
This coat that fits you like a glove
These dirty streets you learned to love
So welcome back my long lost friend
You've been to hell and back again
And God alone knows how you crossed that span
Back on the beat, back to the start
Trust in your heart
That's the measure of a man
It's the fire in the eyes, the lines on the hand
It's the things you understand
Permanent ties from which you once ran
That's the measure of a man
You've come full circle, now you're home
Without the gold, without the chrome
And this is where you've always been
You had to lose so you could win
And rise above your troubles while you can
Now you can love, now you can lose
Now you can choose
That's the measure of a man
It's the fire in the eyes, the lines on the hand
It's the things you understand
Permanent ties from which you once ran
That's the measure of a man
You've come full circle, now you're home
Without the gold, without the chrome
And this is where you've always been
You had to lose so you could win
And rise above your troubles while you can
This broken heart just turned to snow
Go hang your glories on the wall
There comes a time when castles fall
And all that's left is shifting in the sand
You're out of time, you're out of place
Look at your face
That's the measure of a man
This coat that fits you like a glove
These dirty streets you learned to love
So welcome back my long lost friend
You've been to hell and back again
And God alone knows how you crossed that span
Back on the beat, back to the start
Trust in your heart
That's the measure of a man
It's the fire in the eyes, the lines on the hand
It's the things you understand
Permanent ties from which you once ran
That's the measure of a man
You've come full circle, now you're home
Without the gold, without the chrome
And this is where you've always been
You had to lose so you could win
And rise above your troubles while you can
Now you can love, now you can lose
Now you can choose
That's the measure of a man
It's the fire in the eyes, the lines on the hand
It's the things you understand
Permanent ties from which you once ran
That's the measure of a man
You've come full circle, now you're home
Without the gold, without the chrome
And this is where you've always been
You had to lose so you could win
And rise above your troubles while you can
"Det är ingen spegel du tittar på Far, det är bara jag, din son"
Det var de sista orden jag hörde min Pappa säga till sin far...
Livet som man är van att leva kommer aldrig någonsin att bli som det varit.
När man är en människa som levt ett liv i skuggan av ett samhälle som gång på gång trillat ner på axlarna och ändå lyckas ta sig framåt med glädje och hopp så är det stundvis väldigt svårt att stanna upp, se sig omkring. Det blir lätt så att man anses vara en egoist. Att man antas vara oförstående och elak. Många gånger är jag så uppe i att leva att jag då och då glömmer bort att allt vackert har ett slut...
Torsdagen den 1 Maj kunde blivit en helt vanligt, varm och härlig vårdag.. Det blev inte så, inte överhuvudtaget.
Jag vaknade tidigt på förmiddagen. Jag visste inte då att det skulle bli första gången i mitt 25-åriga liv som jag skulle få se en död människa. Jag ringde min Pappa som berättade att min Farfar hade tagit upp årorna och passerat jordelivet. Min älskade Farfar som alltid varit den starka.
En man vars liv grundades i en tid då allt gjordes med händerna. Med tanke på hans liv och hur han levt har jag alltid sett honom som en av de starkaste jag någonsin mött.
Det finns saker i livet som man bara måste acceptera, döden är en av dom. Men jag tänker inte acceptera detta, än är jag inte redo. Jag höll mitt löfte och jag spelade på begravningen, tillsammans med min bästa vän. Jag vet inte hur jag klarade av det, men det gjorde jag.
Det är en tom tid som befinner sig hos mig just nu. Det är så lustigt... Livet står liksom still medans allt rullar på som vanligt utanför mitt synfält. Ingen är direkt fast som jag, dom vet inte, jag vet och för mig är det kämpigt. Min lilla Farfar... "Du har det bra du Charlie" sa han alltid när vi sågs, men gäller det bara när han fanns vid min sida? För även om vi inte sågs jätteofta den sista tiden så visste jag ju ändå att han fanns där.
Jag trodde nog aldrig att han kunde dö, i alla fall inte att det skulle gå så fort.
Sista dagen innan han gick bort var jag vid hans sida och innan jag åkte la jag handen på hans axel och sa: "Vi syns sen Farfar". Det gör vi iofs, men inte här och inte nu.. Men ses igen det kommer vi att göra.
Jag tror inte på Gud.. Men jag vet att det finns en andra sida och jag vet att han styr upp saker och ting där nu. En vacker dag möts vi igen, tills dess håller jag honom hårt vid mitt hjärta. För sanningen är den, att utan hans visdom, hade jag inte varit den jag är eller burit den kunskapen.
Älskade Farfar..
Du fattas mig..
Varje dag..
"Du är den jag kunde va"
Vila i frid och visa mig vägen..
I won't drift away. Not when there is so much to say
En värld som är vänd upp och ner. Just nu går jag på taket, tittar ner på golvet och ibland undrar jag varför mitt liv sett ut som det gjort och då slår det mig, som en stålhetta i pannan, det är på grund av mig... Mitt sätt att se på saker. Jag tar in min omgivning, som musik, det sätter sig och bränner sig fast i minnet.
Jag bryr mig, jag må gå under av den anledningen men ingen kan säga att jag inte brydde mig. I de fall jag misslyckats har det varit för att min syn varit blurrig. Leta efter krig och du kommer aldrig hitta fred. Så lever jag mitt liv. Jag tänker fortsätta, så länge jag bara orkar! 
To be lost and to be found again
Jag är tvungen att skriva ett par rader om lycka. Om hur mitt liv börjar ordna upp sig. Mycket att tack vare min älskade Tilda. Som står ut och kämpar på. Mina känslor växer och jag brukar vara dålig på att säga det.
Du är underbar hjärtat. Tack för att du kämpar med mig och tack för att jag får finnas i din famn.
Jag älskar dig! <3
Vägen Mot (Mar)Drömmen
Jag ska försöka vara så ärlig och öppen jag bara kan. För att försöka förklara bakgrunden till det livet jag lever idag. Med det negativa blandat med det positiva.
För att förstå det som hände för några år sedan måste man nog förstå vem jag är. 1996 diagnostiserades en liten kille på 7 år med ADHD. Detta är en tid jag inte minns så mycket av. Tydligen var jag väl så pass stökig så att samhället behövde sätta mig i skuggan, med bokstäver mellan mina namn. Jag fick börja i en mindre klass, drogs motvilligt bort från mina klasskamrater och vänner.
Jag hamnade på en skola där alla "stökiga" barn också fick gå. De blev mina nya vänner. I efterhand kanske det inte var så dmart att låsa in mig med människor som var lika stökiga, i vissa fall mer stökiga än jag, det är så lätt att fastna i det dåliga och det blir liksom verkligheten. Där gick jag tills jag skulle börja stjätte klass. Efter år av utanförskap var det dags att komma in i en "vanlig" klass. Tacka fan att jag fann några som accepterade mig ändå och som blev mina vänner, vissa mina bästa vänner.
Musiken fanns med mig redan då även om det mest var Thorleifs, Arvingarna och Def Leppard. Jag började förstå att musiken var min länk till en ny värld. En värld som hjälpte mig att inse att det "vanliga 7-4 vardagslivet inte var till för mig. Jag ville stå på scenen, jag ville sjunga. Jag hade alltid en kärlek till musiken.. Jag startade band, med vänner. Bandet "Ethika" kom till att bli mitt liv under lång tid.
Innan jag började högstadiet hade jag inte haft kontakt med så värst många, särskilt inte tjejer.. Nu spelade jag i band och plötsligt öppnades en helt ny värld. Jag blev populär, det är så jag känner när jag minns tillbaka, det kokade väl över i huvudet på mig och jag blev en player. Inte medvetet, men att gå från att vara en "CP-skadad, särskolad pojk" till att fronta ett awesome bsnd var för stort för mig och jsg tog beslut som inte alltid var positiva.
I alla fall, det jag vill få fram är att musiken alltid hjälpt mig. Långa nätter, mörka dagar, fina, glada, ledsna, brutala, fruktansvärda och fantastiska stunder så har musiken räddat mitt liv många gånger.
På grund av min "sjukdom" fick jag aktivitetsersättning av försäkringskassan, jag hade misslyckats grovt med allt från skolaoch praktik till jobb. Jag kände mig värdelös många gånger, med ett undantag. När jag sjöng, spelade gitarr eller träffade mitt band. Då var det alltid glatt..
2010 bestämde jag och min absoluta vapendragare för att ge oss ut på en gatuturné med våra gitarrer. Detta för att samla in pengar till en skiva. Allmänheten kunde följa varje steg vi tog med hjälp av en blogg där vi hela tiden la upp text, bilder och filmer från våra äventyr. Vi denna tiden bodde jag i en egen lägenhet tillsammans med en tjej som hela tiden stöttade mig och rättade fel till rätt. Jag hade god ekonomi, jag följde alla stigar samhället ville och jag hade det gott ställt med mitt bidrag på nästan 10.000 kr.
Jag gjorde så gott jag kunde för att uppfylla kraven som ställdes på mig.
Vid denna tiden hade jag god kontakt med min psykolog och allt såg lovande ut. Jag började må bättre och bättre. Jag hade motivation till att bli en vanlig grabb som skulle bli vuxen, med jobb och ansvar.
Vi lyckades samla ihop 20.000 kr med hjälp av allmänheten och påbörjade inspelningen av kommande EPn "Everything Changes.
Försäkringskassan beslutade att dra undan min stege (bidraget) med motiveringen att jag skulle vara helt frisk och lämplig att jobba, varför? För att jag kunde spela gitarr och sjunga.. Jag ifrågasatte detta då jag inte tyckte att jobba 100 % är detsamma som att spela musik. Jag överklagade och min psykolog skrev till och med ett brev till dom där hon berättade att musiken är som terapi för mig. Musiken hjälpte mig framåt i livet. Min "belöning" för att orka med allt som hände runt omkring mig.
Min överklagan bajsade dom på eftersom att försäkringskassans egna läkare hade kommit fram till något annat. Läkare jag aldrig ens träffat, skrivit med eller pratat med. Dom visste mer om mig än min egen psykolog och mig själv tydligen..
Resultatet av "Resan mot drömmen" fick därav två sidor. Den positiva sidan är mitt älskade band Charlie & Fredrik". Och det finns så mycket mer positivt..
Tyvärr gick jag från 10.000/mån till 0 och ingenting, jag sökte hjälp av socialen. Där blev jag nekad då jag och Fredrik nyss tagit ut 20.000 från vårt gemensamma konto. De ansåg att det var mina pengar och att jag skulle klara mig bra x antal månader till innan jag behövde deras hjälp. Jag gick till tidningar och allting och fick hjälp med min historia. Det hjälpte inte..
Jag blev vräkt, fick enorma skulder på allt möjligt då jag hade saker på avbetalning, tre hyror som inte kunde betalas. Jag lånade pengar av mina medmänniskor för att försöka fixa till läget. Men jag klarade mig inte..
Idag har jag nästan 70.000 i skulder.
På grund av att jag behöver musiken i mitt liv. Allt för att samhället satte mig i skuggan. Jag vill hävda att jag aldrig var sjuk, mer energisk än andra möjligtvis. Men sjuk blev jag först när jag blev behandlad som det.
Nu har jag jobb och jag lever ett bra liv. Men skulderna biter mig i nacken varje dag och jag vet om att snart kommer min verklighet att rasa igen..
Skulderna finns där, ansvaret har jag på mina axlar, även om Klaus Bergmann och försäkringskassan borde ligga sömnlös.. Inte jag..
Du och ditt jobb har gjort mitt liv till ett helvete.
Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar, till att ordna upp det du och dina arbetskamrater orsakade mig..
Om jag någonsin förlorar orken att fortsätta framåt och jag skulle välja en annan utväg så är det du som bär det yttersta ansvaret för min död, det ska du veta och det ska du leva med.
Just nu ser jag inget hopp då jag inte hittar 70.000 kr under en sten eller på en stubbe i skogen.
Jag älskar er alla som hjälpt och stöttat mig i detta. Till er som inget visste, tack för att ni läst och för er tid. För er som inte bryr sig. Tack ändå.
Vad händer nu?
Allt jobb och all tid jag lägger ner varje dag, spolas bort av kronofogden och varje steg jag tar är bevakat. Jag kämpar för att hålla mig kvar på avsattsen jag hamnade på när stegen drogs bort.
Jag älskar er alla
Tack för er support.
Ni ska få igen i kärlek förevigt.
<3
Another time to say good night.
Saker börjar att röra på sig och jag hoppas att man snart är förbi det värsta i livet. Jag försöker att inte tycka synd om mig själv. Det har aldrig varit min kaka att äta på. I många år trodde jag att jag var odödlig, jag har aldrig känt att jag är en människa av den självdestruktiva typen. Men med facit i hand så är det nog precis tvärtom. Även om jag inte är den typen som visar min smärta, eller ropar på hjälp via skärsår så har jag, med tidens hjälp, förstört mig själv upprepade gånger. I beslut jag tagit eller i beslut jag aldrig tog.
Jag omfamnar mig själv med distans varje dag. Som en filt lägger jag den om mig istället för att ta itu med det som det egentligen handlar om. Jag tvekar samtidigt inte en sekund på att det bakom varje hörna finns något nytt. Vad det är eller om det är positivit eller negativt kan ingen svara på. Men det gör det mer intressant. Det har alltid funnits en mörk sida i mitt bröst, jag vet inte vad det är eller varför, men jag har lyckats hålla den borta. Jag är väldigt ofta förvirrad av mig själv, komiskt nog så ser jag andras förrvirring som något man kan ta lätt på. Men när det kommer till min egen så är det annorlunda.
Jag är i tryggt förvar. Jag är stilla i lugn och ro.
Varje dag är en chans för mig att göra upp. Ansikte mot ansikte.. Med mig själv. Som det alltid varit. Må bäste man vinna!
This is my final round
Till er alla!
Jag har slutat att fundera över min existens, jag funderar mer och mer sällan i alla fall och det borde betyda något. Jag har alltid känt mig utanför, utanför allt som allmänheten kallar normalt. Jag har aldrig förstått vad jag gör här. Delar av mig förstår fortfarande inte och även fast att är under kontroll så har jag fortfarande problem med min sömn.
Jag har fattat att min sömnlöshet inte triggas av hur jag mår, att må dåligt skulle vara anledningen. Jag tror att det egentligen inte alls är så komplicerat ens. Min sömnlöshet triggas igång mest av mina egna rastlösa tankar. Jag älskar att vara uppe på natten. Jag älskar att vandra omkring på stadens tomma gator. Älskar att sitta vid torget, bara jag och musiken.
Det gör mig lugn och det ger mig tid att finna ro på insidan av min bleka hud. På senare tid har jag försökt acceptera mitt förflutna, för vad kan jag göra mer än just det? Att traggla och bli nostalgisk kan vi alla behöva ibland. Det gäller att sätta gränser för sig själv bara. Annars är risken stor att det förflutnas käftar äter upp oss levande. Allt vi vill är ju att minnas, skratta och känna tacksamhet.
Jag har gjort många fel i mitt liv, men jag har lärt mig av dom alla. Dom har ju format mig till den jag är idag... Idag är jag förbannat bra. Jag försöker ställa upp för alla som behöver en hjälpande hand och jag försöker vara en förebild.
Jag är väl medveten om hur helvetet ser ut och jag tänker inte ta mig dit igen, om jag ändå skulle falla så vet jag exakt hur jag tar mig därifrån.. Det är jag stolt över. Jag är glad, positiv och jag kämpar på framåt mer än någonsin förr. Jag är på god väg att ordna upp det jag råkat ut för.
Inga genvägar denna gången.
Jag känner till alla vägar häromkring och jag må ha bränt mina broar på vägarna här. Men jag har kunskapen att det aldrig är försent att återuppbygga det man förstört. Mirakel händer hela tiden runt omkring oss men oftast blinkar vi just i dom ögonblicken när vi borde stirra som mest.
Jag är så full av energi, tankar och kärlek, jag känner på mig att det är just dom egenskaperna som gör mig till den jag är. Tre otroligt viktiga egenskaper. Jag hoppas att jag på något vis kan hitta ett sätt att möta er alla en vacker dag, att ni då kommer förstå vem jag är och vad jag gör här.
Än är jag inte riktigt säker men jag är på väldigt god väg. Så fort jag löst gåtan så ska jag dela med mig. Vi lever och vi lever nu. Tiden går och den väntar inte på någon. Lev ut varje dag. Ta hand om dom ni tycker om. Vad nöjda och glada över resan ni gjort hittills. En vacker dag är allt det roliga slut, så passa på när ni har chansen.
Nu är vi positiva tillsammans och kämpar vidare som ett team. Det finns inga fördelar i att vara sura på varandra. Skapa tillfällen av försoning innan det är försent.
Livet är kort och livet är skört. Gör vad ni kan för att skapa fina och glada nostalgiresor! Vi är alla förbannat bra.
Tack för att ni låter mig vara den jag är och förlåt för de gånger jag ställt till det. Jag är bara en vanlig människa som varit ute på en resa. En resadär jag lärt mig mycket.
Älska mig så älskar jag er tillbaka.
Kärlek utan gränser!
// C.S
Babe, minigrisen.
Just nu bloggar jag på en bortglömd plats där jag kan säga vad jag vill, när jag vill.
Jag har fått en del kommentarer, jag är ledsen, men jag vill inte skriva officiellt längre.
Är det någon som undrar något så är det ju bara att slänga iväg ett mail på facebook eller skriva ett sms, för er som har mitt nummer...
Just nu är det väldigt kämpigt och jag varje dag är en kamp mellan mig och mitt inre.
Jag försöker så gott det går, men det är inte alltid lätt. Jag uppskattar ert stöd och det värmer mitt trasiga hjärta att ni vill mig väl.
Jag glömmer er inte, en vacker dag bloggar jag här igen.
Tills dess.
Må väl!
Adjö
Jag har flyttat...
...det är fullt tillräckligt som det är!
Brave
Ibland tycker jag mig höra mina egna ord eka ut över bergen.
Men det spelar ingen roll nu när skogarna runt här omkring är obebodda..
Orden kommer tillbaka till mig.
Slår mig så hårt för att visa att
jag står där ensam och övergiven.
Skräck blandas med rädsla i en av världens sjukaste filmer.
Det är den som spelas om och om igen inuti min oerhört rastlösa själ...
On The Mend
Inatt känner jag mig lite uppgiven. Jag försöker att hålla en positiv tanke vid liv hela tiden men det är riktigt kämpigt.
Inte så kämpigt på grund av det som väntar utan för att jag vet... Att allting är kvar. Vi lever ensamma fast på olika håll. Det råder delade meningar om detta i mitt huvud. Det är krig. Jag vet att det är ett måste för att det är det som behövs just nu. Men det är ändå svårt att försöka kämpa framåt. Det är inte bara tryggheten. Det är så mycket mer inblandat.
Inte så kämpigt på grund av det som väntar utan för att jag vet... Att allting är kvar. Vi lever ensamma fast på olika håll. Det råder delade meningar om detta i mitt huvud. Det är krig. Jag vet att det är ett måste för att det är det som behövs just nu. Men det är ändå svårt att försöka kämpa framåt. Det är inte bara tryggheten. Det är så mycket mer inblandat.
Jag finns här när det behövs, om det behövs. Om det blir lika svårt för dig som det är för mig. Vi lever ju. Vi finns här, det vet vi.
Jag tänker på dig.
Hope's fading.
Tillbaks på ruta 1...
Ber om ursäkt för tystnaden här. Men jag skriver flitigt i "my little green book".
Det räcker gott för mig. Allt behöver inte skrivas ut här..
Ett stopp i tiden..
Lite då och då försöker jag inbilla mig själv att livet ska ge med sig någon gång. Men om sanningen ska fram och om vi ska vara realistiska så är det nog mer en dröm. Tankar i mitt huvud som ibland ger mig hopp. Men sen tar det slut..
Någonstans mitt bland alla tankar så bryts uppkopplingen..
Jag är inte gjord av plast..
Jag är så otroligt trött på insidan.
Tålamod är inte min bästa vän..
Jag går snart av på mitten och då får vi se.. Upp till bevis. Vilka går och vilka stannar kvar?
Vi har inte hur mycket tid som helst.
Vi borde uppskatta det vi har idag.
Men nu är dörren stängd och jag börjar bli mer och mer tveksam på att någon kommer att öppna. Det spelar ingen roll hur mycket jag ringer på klockan..
2012 året då jag förlorade.. Jag vann också men jag förlorade mer.. Nu vet jag inte om det var värt det.. Snart 1 år har gått sedan den där kvällen.
Jag stod utanför en svettig pizzeria i ett kallt och blåsigt Skåne. Just där och just då sa jag fel saker, för det var inte okej.
Jag ville inte detta.
Jag ville fortsätta framåt..
Jag ber om ursäkt för att jag höll med. Även om det inte hade gjort någon skillnad. Valet var aldrig mitt.
Jag ville bara fortsätta älska....
Gott spytt år och allt sådant.
Nu ska jag gå och gräva ner mig i en avlägsen skog..
Jag ger aldrig upp hoppet.
Ibland känns allting väldigt dimmigt och krångligt. Men hoppet lämnar inte mig. Jag vet vad jag vill och jag står här. Det vill jag att du ska veta.
Du är den starkaste människan i världen även om du ofta har svårt att se det själv. Det är så mycket lättare att vara självkritisk och elak mot sig själv.
Därför säger jag det till dig upprepade gånger. Just nu måste jag bara fylla på med ny kraft för att kunna fortsätta mot toppen. Min mening är inte att vi ska glida ifrån varandra och det hoppas jag verkligen inte heller.
Som du sa. 2013 kommer det mesta hamna på plats.
Du betyder allt för mig.
The last kiss of hope
Nu är 2012 snart över.
Året då jag förlorat otroligt mycket.
När året började så trodde jag att allt kunde bli bra.
Men jag kunde inte ha mer fel. Jag miste precis allting. Allting som jag höll hårt i mitt hjärta.
Jag minns kvällen då allt sakta började förändras. Det var kallt, det blåste och det snöade.
Ikväll är det exakt samma väder. Men jag står utan säkerhet.
Det fanns något där, något som var värt att kämpa för.
Sömnlösa nätter.
Jag håller på att gå sönder. När jag gjort det början resan.
Jag vill inte smyga.
Jag vill att det ska vara på riktigt.
Inte bara då när läget är så. Jag vill alltid.
Jag öppnar dörren nu. Det blåser kallt, men jag lever.
Jag tänker inte låtsas. Det är ju ingen mening att smyga. förlåt..
