Jag var kanske inte så färdig som jag först antog. Det värsta är när tystnaden ekar ut i natten. Jag försöker lyssna men allting har blivit så kryptiskt, konstigt på något vis. Hur mycket jag än försöker så tycks jag inte lyckas finna svaren på frågorna som gång på gång dyker upp.

Så vad är jag då egentligen? Med handen på hjärtat i ärlighetens namn?
För mig själv är jag ingenting mer än en borttappad leksak. Något som få människor uppskattar. Jag är fast i den värld det det som kan hjälpa mig alltid försvinner. Även om jag försöker tänka att jag är något så tar dess motsats över direkt och jag kan inte förmå mig själv att göra skillnad på mig själv. Likheterna är för många och olikheterna för få.

Jag vill bara gråta, skölja ur mig själv, börja om någon annanstans. Jag är säkert fast i det livet jag lever och det finns inte något som kan ändra på det. Det skulle varit jag istället.

Jag ser inte framåt, antagligen för att det inte finns någonting där att se. Inte just nu i alla fall. Det största problemet, som jag ser det, är att jag inte trivs med mig själv och där blir det problem eftersom att jag inte kan se mig själv med andra. Jag är inte ens i närheten så bra som de jag växt upp med.

Jag orkar inte falla mer, denna veckan har bara bevisat en sak. Jag är kvar här nere och jag är inte påväg upp. Jag har lurat mig själv. Jag är ledsen..

Jag är ledsen...

Det finns människor i livet som jag önskar inte fanns här. Det handlar inte om att jag vill se dem döda, det handlar bara om att jag önskar att de levde ett annat liv någon annanstans. Att våra vägar aldrig korsades från första början.

Jag kan inte lägga ner energi på vad folk tycker och tänker om mig för hur vi än vänder och vrider på det så kommer ingen någonsin veta hur det känns på min insida. Det handlar inte om att jag är dålig på att prata om det. Det handlar om att monstret på min insida inte går att beskriva med ord och meningar.

Jag stiger upp varje dag med glöden som utgångspunkt men någonstans på vägen så vinner alltid det onda. Anledningen till att livet ser ut som det gör må vara mitt eget fel. Det är jag själv som tagit felstegen och oavsett om någon annan fått mig att tvingas välja väg så är det jag som tagit beslutet i slutet.

Ibland känns det som att allting jag gör blir fel även om mina anledningar oftast är goda från början. Jag har lärt mig otroligt mycket i mitt liv och det är mycket tack vare dem som alltid funnits kvar vid min sida. De som alltid velat och därmed alltid försökt förstå sig på mig. Det enda jag inte ännu lärt mig är hur man går tillväga när världen rasar runt mig. Om jag hade varit en person i en skräckfilm hade jag varit den som försökt skydda gruppen och jag hade varit den som offrat mig själv, jag hade stannat kvar för att lyckas vilseleda det onda så att de runt omkring hade kunnat fly. Det handlar inte om någon dödslängtan eller något sådant. Det handlar om att jag inte värdesätter mig själv så värst högt. Att jag hellre ser att min omgivning överlever, mår bra och lyckas. Det är vem jag är i grund och botten, det är det jag alltid kommer utgå ifrån.

Jag är inte elak jag tänker inte efter ibland bara och jag vill rikta ett tack till alla er som kämpar vid min sida varje dag. Min blodsbroder och vapendragare Fredrik, min stora kärlek och livskamrat Bea, Mina älskade syskon Sandra, Kevin och Sandie, min Mamma och min Pappa som finns där 24/7. Mitt älskade band som tankar mig med livsenergi och peppar mig framåt varje vecka. Det finns fler som jag tackar varje dag och de som det handlar om vet om det.

Världen är en skrämmande plats och ibland är jag den som föder det. Hopplösheten och jag är bästa vänner och det kanske handlar om att jag måste erkänna det och acceptera det, hur ska jag annars kunna ignorera det?

Ibland är det tungt att vara Charlie och då kan jag bara föreställa mig hur otroligt jobbigt det måste vara att stå vid min sida.

Jag är förvirrad och rädd.

/ C.