Jag var kanske inte så färdig som jag först antog. Det värsta är när tystnaden ekar ut i natten. Jag försöker lyssna men allting har blivit så kryptiskt, konstigt på något vis. Hur mycket jag än försöker så tycks jag inte lyckas finna svaren på frågorna som gång på gång dyker upp.

Så vad är jag då egentligen? Med handen på hjärtat i ärlighetens namn?
För mig själv är jag ingenting mer än en borttappad leksak. Något som få människor uppskattar. Jag är fast i den värld det det som kan hjälpa mig alltid försvinner. Även om jag försöker tänka att jag är något så tar dess motsats över direkt och jag kan inte förmå mig själv att göra skillnad på mig själv. Likheterna är för många och olikheterna för få.

Jag vill bara gråta, skölja ur mig själv, börja om någon annanstans. Jag är säkert fast i det livet jag lever och det finns inte något som kan ändra på det. Det skulle varit jag istället.

Jag ser inte framåt, antagligen för att det inte finns någonting där att se. Inte just nu i alla fall. Det största problemet, som jag ser det, är att jag inte trivs med mig själv och där blir det problem eftersom att jag inte kan se mig själv med andra. Jag är inte ens i närheten så bra som de jag växt upp med.

Jag orkar inte falla mer, denna veckan har bara bevisat en sak. Jag är kvar här nere och jag är inte påväg upp. Jag har lurat mig själv. Jag är ledsen..

Jag är ledsen...