Another time to say good night.
Saker börjar att röra på sig och jag hoppas att man snart är förbi det värsta i livet. Jag försöker att inte tycka synd om mig själv. Det har aldrig varit min kaka att äta på. I många år trodde jag att jag var odödlig, jag har aldrig känt att jag är en människa av den självdestruktiva typen. Men med facit i hand så är det nog precis tvärtom. Även om jag inte är den typen som visar min smärta, eller ropar på hjälp via skärsår så har jag, med tidens hjälp, förstört mig själv upprepade gånger. I beslut jag tagit eller i beslut jag aldrig tog.
Jag omfamnar mig själv med distans varje dag. Som en filt lägger jag den om mig istället för att ta itu med det som det egentligen handlar om. Jag tvekar samtidigt inte en sekund på att det bakom varje hörna finns något nytt. Vad det är eller om det är positivit eller negativt kan ingen svara på. Men det gör det mer intressant. Det har alltid funnits en mörk sida i mitt bröst, jag vet inte vad det är eller varför, men jag har lyckats hålla den borta. Jag är väldigt ofta förvirrad av mig själv, komiskt nog så ser jag andras förrvirring som något man kan ta lätt på. Men när det kommer till min egen så är det annorlunda.
Jag är i tryggt förvar. Jag är stilla i lugn och ro.
Varje dag är en chans för mig att göra upp. Ansikte mot ansikte.. Med mig själv. Som det alltid varit. Må bäste man vinna!
This is my final round
