Jag gör vad jag kan för att avsluta projekt som jag påbörjat, för att klara av det ansvaret som förväntas av en vuxen människa. Jag har svårt att skilja på vem som är jag och vem som är min diagnos. Jag vill inte skylla någonting jag någonsin gjort på min sjukdom. Vi med ADHD är ju bara lata och trögtänkta. 

I så många år var jag så otroligt rädd för att visa mina brister, min diagnos. Jag ville bara bli accepterad, jag ville bli sedd och hörd. När jag gick i 8an eller 9an blev jag påhoppad av 7-9 stycken, i en skogsglänta. Där trasade dem sönder min själ. De hade tagit reda på min historia, vart jsg kom ifrån och att jag var en "CP-skadad idiot" som inte hade på deras "vanliga" skola att göra. 

Där kom min rädsla, där kom min mur fram, muren och rädslan som gjorde att jag vände ut och in på mig själv. Jag fick absolut aldrig berätta att jag var "sjuk". Då spelar jag hellre tuff. Röker, startar band, skolkar och träffar tjejer.. Då blev jag den "coola" istället för den "CP-skadade idioten". 

Musiken ja, den som alltid räddat mig, min ständiga flykt. För när hörlurarna åker in i öronen eller gitarren hänger på mig och jag står på scenen, då mår jag som allra bäst. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte älskar uppmärksamhet. För det gör jag.. Jag älskar att stå i fokus, jag älskar att få människor att skratta och jag avgudar att bli omtyckt. Det är den jag är, och det är jag inte rädd att stå för. 

Det får mig att känna livslust. Det får mig att vilja kämpa. Trots mitt "tillstånd" eller min "sjukdom" så får uppmärksamheten mig att slå tillbaka, mot alla dom som säger att jag aldrig kommer lyckas: "Du tar aldrig ansvar", "att hålla på med musik är inget jobb", "utbilda dig och gör något vettigt av ditt liv". 

Det är just det jag gör. Mitt mål är inte att jobba 07-16 vid ett skrivbord tills jag blir gammal och grå.. Då lever jag hellre som jag gör, med mina drömmar om framtiden. Be mig aldrig att stå still, hinner man inte med så är jag ledsen. Jag har inte alla svar, men jag vet att jag är som jag är. Diagnos eller inte. Låt mig få springa, jag famlar hellre i mörkret i jakt på något än att springa i en upplyst värld som alla ändå tar för givet.. 

Jag har trillat många gånger, jag kommer fortsätta falla, jag må aldrig lära mig. Men vissa saker jag man inte ändra på, vi är dom vi är och det ska man aldrig förakta. Jag är en vuxen man med ADHD som flummar runt och försöker så gott jag kan. Jag är inte världens bästa musiker, men det är det enda som fungerar i mitt liv och det må komma en dag när publikens jubel tystnar, må så vara men då är jag inte kvar här. 

Myndigheterna som nu fortfarande ger mig skit kan ta sig i brasan, jag ger inte upp.. Be om mer pengar för all del, mig kvittar det. Dom kan ta mina pengar, mitt liv och allt annat också men jag viker mig aldrig. Aldrig.. 

Jag hade dock aldrig varit den jag är utan er som läser detta, utan er support och ert jubel hade jag inte tagit mig hit. Jag är stolt över min ADHD. Det är min styrka lika mycket som mitt fördärv. Så är det, jag föddes så. Skulle jag hamna på djupt vatten någon gång och inte klarar mig, om jag skulle bli tvungen att ta upp mina åror och kvittera in min tid på moder jord, så vill jag tacka för all kärlek och styrka ni skänkt genom alla åren. Även de gånger jag inte förtjänat det. 

Jag är hur som helst glad äver att få ha lyckats behålla er i mitt liv, att ni stannat, försvunnit, kommit tillbaka eller håller er i min skugga. Tack. Utan er, ingen Charlie. 

Puss & Kram 

Tack för allt ni är! ❤️

Jag slåss ständigt med mitt inre, ofta känner jag att jag vill lägga av... Med musiken, ja med allt det där som inte kommer någonstans. Jag fylls av en annan typ av ångest.. En annan typ av depression som jag inte kan springa ifrån. Vad jag än gör. Allt känns bara hopplöst. 

Man försöker samtidigt mäkta med allt det där som man måste göra. Allt ansvar står mig så långt upp i halsen. Det är ett så kort steg egentligen. Allt det där som fick mig att kämpa förut har liksom ebbat ut, det funkar inte som det gjort tidigare, och vad finns det då för mening med det? Om det inte känns roligt, när det inte bringar något ljus längre.. 

Inspirationen sinar sakta men säkert och jag känner mig inte ens lite taggad längre. Kreativiteten finns helt enkelt inte. Jag är inlåst i mitt eget helvete och jag kan inte längre ventilera, jag hittar ingenting som funkar. 

Här är min plats, mitt rike, där jag för en gångs skull är fri att skriva precis vad jag vill. Vad det nu spelar för roll.. Den här gången..