Jag har insett nu och beslutat mig för att söka hjälp.
Den senaste tidens press har gjort att jag tappat bort mig själv en aning och därmed även tappat gnistan.
Jag har alltid känt mig stark inuti mig själv och på något sett har den styrkan tagit semester.
Inatt åkte jag in till akuten med hjälp av mina två livskamrater Fredrik & Bea.
De som känner mig vet att jag är en hyfsat glad och sprallig person. Den senaste tiden har jag dock känt mig nere och frustrerad. Jag har sökt hjälp och jag väntar just nu på besked.
Jag kommer hålla er uppdaterade här på bloggen, så att ni vet vad som händer.
Tack för allt stöd!
Allt jag säger blir bara fel när orden kommer ut. Det blir hårdare och hårdare varje dag.
Vågorna flyter in över mig och jag kan inte säga något. Jag pratar till mig själv.
Inte ens jag förstår gåtorna jag säger, hur ska då någon annan kunna förstå?
Jag minns så väl när jag satt där i baksätet och kände hur rätt allting var, hur jag lovade mig själv att jag skulle bli en bättre människa. Det blev jag, men det tog tid och jag har förlorat så mycket, tagit så mycket. Nu när jag försöker ställa allt till rätta så blir allting bara fel.
En gång i tiden var jag faktiskt självständig och jag behövde ingen runt omkring mig för att må bra men så mycket har ändrats och det kanske är just det som ändrats mest. Jag känner mig alltid så förlorad och vilse nu.
Jag vet att jag har vänner som ställer upp, jag vet det och jag är så tacksam för det, verkligen!
Jag försöker göra mitt bästa för att stå upp, för att fortfarande på något sätt hjälpa andra som behöver det.
Vilken given sekund eller minut som helst skulle jag ställa upp och det gör jag ibland..
Jag gillar inte den jag ser i speglen varje dag, det är mycket i mig som jag uppskattar idag, som jag har idag och som jag inte hade då. Men just att jag inte längre är självständig och oberodd gör mig frustrerad. Jag är så rädd för att förändra saker eftersom att det alltid finns människor som inte tycker om det. En del av det som gör mig sånhär är just det, att jag bryr mig för mycket. Kanske är det dags att ta sig härifrån? Alla andra gör det sakta men säkert, vissa har redan gjort det och jag börjar förstå varför. Jag förstod kanske inte det innan.
Det är så mycket jag måste göra ensam för att få tillbaka det som gör mig hel. Hur ska det ens vara möjligt?
Om man inte är hel kan man väl inte göra skillnad? Jag gör vad jag kan för att inte falla ner på knä framför dina fötter men det är så svårt. Du är den jag behöver mest men jag når dig inte. För jag får inte. Jag vet inte ens hur det är möjligt att berätta i ord hur mycket jag älskar... Jag får låta sången säga allt det jag inte kan få fram.
Jag är vilse, jag har erkänt det för mig själv nu i alla fall. Jag vet att det är mer än jobbigt att vara vid min sida när jag är ledsen och vilsen hela tiden. Jag ber dig inte längre, jag ska sluta med det. Du vill att jag ska vara hel och självständig. Att jag ska finna mig själv, jobba med att lära mig älska mig själv. Jag kan ge dig kärlek, jag kan ge dig min famn när du är ledsen, jag kan skratta med dig när du är glad och jag kan hjälpa dig att laga mat när du är hungrig, jag kan fånga dig när du faller och jag kan spendera varje krona jag får in på dig. Jag kan skriva smöriga låtar om dig, jag kan göra det mesta som finns i livet. Förutom att ge dig det du behöver.
Jag vill inte bråka, jag vill inte vara ledsen och jag vill inte att du ska vara upprörd på mig. Det är den värsta känslan som finns, för även när du släcker dina ögon på natten så är du vaken i mina tankar, dygnet runt. Du har lärt mig så otroligt mycket och jag är så jävla tacksam för det. För även om jag varit en stövel mot dig så har du ändå hjälpt mig och du har stöttat mig genom det som är svårt och jobbigt. Du har gjort mer för mig än vad jag någonsin kan begära. Hur vi än vrider och vänder på allting så är jag som gladast när du är gladast. Så därför vill jag att du gör det du känner för. Att du gör det som får dig att må bra. Är att umgås med mig när jag är ledsen och vilse inte med på den listan så ska du inte behöva det heller.
Jag skriver inte detta för att starta ett bråk eller för att på något sätt förstöra utan för att jag kommit till insikt med hur du mår inför allt detta.. Om vi tar bort känslorna du har för mig och låtsas att jag är en främling för dig. Tänk hur fint du skulle ha det då. Om jag inte var där och var ledsen hela tiden. Läget är dåligt nu det vet vi båda två. Kronofogde, hemlöshet och tom plånbok. Det är inte löst på flera år även om jag försöker mitt allra bästa.
På måndag stängs min telefon av och då blir jag okontaktbar av alla både på telefonen och på internet. Jag vill passa på att tacka alla som hjälpt mig och fortfarande finns där med kärlek och fina ord.
Det är bara det att jag känner mig så otroligt ensam på insidan. Jag vet så väl om att jag är den enda som kan hjälpa mig, alla säger det hela tiden och jag vet att det är så. Men det går bara inte. Jag har försökt länge och varje gång som jag ser framsteg så lyckas jag alltid dra ner mig själv i skiten igen och det är inte meningen att människor i min närhet ska behöva torka upp efter mig. Det kan funka ett tag men inte såhär länge, jag har liksom kommit till en punkt då jag inte känner någonting för någonting. Musiken som alltid varit min stöttpelare i livet har vänt mig ryggen och jag vill inte ens hålla i en gitarr längre, ännu mindre sjunga om hur jävla meningslöst allting är. Allt jag försöker skriva blir bara dåligt och värre blir det när jag vet vad som väntar. Kraven börjar komma och det gör att allt funkar ännu mindre.
Jag står mitt i en storm och det finns ingen som vet när den slutar eller ens knepet att ta sig ur när den väl är i fullgång med att förstöra precis allt som jag älskar i mitt liv. Jag har skrivit om sånt här innan och jag kan väl erkänna att man mest skrek efter uppmärksamhet på den tiden. Nu, denna gången, är det aningen annorlunda.
Anledningen till att jag skriver här på min blogg är för att jag sen får slippa berätta för alla som frågar, det är bara att läsa om man är intresserad. Även om man är en av dom som vill se mig lida eller om man är en av dom som bryr sig.
Just nu känner jag inte att det kommer förändras, sommaren är här och alla har semester och dom som inte har semester jobbar. Som vanligt.. De som kan hjälpa mig har semester och de som försöker hjälpa mig jobbar. Det gör att jag står här, precis här, utan att kunna röra mig en millimeter. Sen vet jag om att mina skapare har problem i sina egna liv. Mycket som händer, saker som ska göras och saker som ligger och gnager i huvudet. Jag vet hur det är, jag har varit där själv. Jag lägger inte över skulden på någon mer än mig själv.
Jag är en av dom människorna på jorden som föddes enbart för att ställa till saker, till den grad då andra blir hjältar.. Man kan se det såhär lite enkelt: Jag försöker döda någon räddar och blir hjälten. Det börjar redan ljusna ute, klockan är 02:51 och jag bör skynda på mitt skrivande.. Jag vill inte uppehålla er så värt länge till.. Tystnaden avgör ögonblicket då allting stelnar.
Det finns dom av er som alltid trott på mig, att jag skulle nå långt. Förlåt. Jag hoppas inte att jag medvetet lurade er in till att tro på sådant. Men så är det ju, Tomten finns ju inte heller. Jag försökte göra det bästa av allting alltid. Men jag lyckades inte alltid. Men jag är inte som alla andra det är jag i alla fall stolt över, även om jag då och då önskar att jag vore mer som andra. ibland...
Jag älskar er alla bottenlöst!
Se upp där ute, det finns galningar överallt!
// C.
Det värsta som kan hända håller just nu på att hända. Min kraft och min styrka till musiken försvinner mer och mer, samtidigt kommer kraven som kräver mer och mer, jag är inte kapabel till att göra någonting just nu och det är väldigt jobbigt eftersom att gitarren och musiken brukade vara allt jag behövde.
Det är en spärr inom mig så gör att det jag vill säga inte kommer hela vägen fram, samtidigt som så otroligt mycket tankar snurrar runt i mitt huvud och gör mig galen. Jag har tappat förmågan att ventilera mig och jag vet inte vad som händer när tankarna och känslorna inom mig blir för många. Ångesten har börjar knacka på dörren alltför ofta nu och det känns som att ingen runt omkring mig riktigt tar mig på allvar, även om det finns dom som jag vet gör det.
Jag tappar greppet nu och jag kan bara hoppas att någon fångar mig när jag faller....
Just nu blev jag lite bajsnödig, för att RYAN från FUCKING: DEAD BY SUNRISE har varit inne på
vår hemsida och lyssnat på vår EP och han tyckte om det! Hur jävla sjukt är inte det? saaaatan!
TACK!!!!
Snart händer det riktigt stora saker med
Charlie & Fredrik och jag är så jävla glad för det.
Sen att älskade du stöttar mig igenom allt skit som händer gör mig bara starkare och starkare för varje dag som går!
Jag vet vem jag är när jag är hos dig <3I break down
Fear is sinking in
The cold comes / racing through my skin
Searching for a way to get to you / through the storm
You go, giving up your home
Go, leaving all you've known
You are not alone
With arms up / stretched into the sky
With eyes like / echos in the night
Hiding from / the hell that you've been through
Silent one
Linkin Park - Not Alone
Livet är ett spel som vi alla förlorar men som vi alla ändå på något sätt måste spela.
Jag finner mig själv ofta sittandes för mig själv när mörkret knackar på, tänkande still sitter jag och filosoferar om hur livet kommer att se ut framöver. Jag är en överlevare men jag vet inte riktigt hur jag ska göra.
Ensamheten trycker ner en så förbaskat hårt och även om jag vet att jag kommer att överleva till morgondagen så är det ändå så enormt jobbigt. Snart ska det packas och efter det får vi se vad som händer. Jag funderar på att fly fältet ett tag. Tälta någonstans där myndigheterna inte når mig mer.
Skitliv...
Det slog mig för några nätter sedan, när jag låg i en trailer och försökte sova, att det är så konstigt allting.. Jag har försökt så länge nu, att bryta bortglömda mönster, mönster som är genetiska. Men det verkar som att jag gör dom större för varje försök som jag misslyckas med. Det är mitt liv det vet jag men hur ska man kunna leva själv när man har sig själv i så många människor?
Ibland känns det som att Gud skapat just mig för att fylla ut sin spelplan. Man kan se det som en form av kamekazepilot (staving?). Jag känner mig inte ens trygg i mitt eget hem längre. Att jag snart blir utkastad på gatan med kronofogden hack i häl är inte det som skrämmer mig mest. Jag är den som skrämmer mig själv mest.
Låt säga att jag är sjuk, att jag behöver vård, då är allt jag kämpat för helt i onödan inte värt någonting. Jag vill inte bli kall och likgiltlig igen. Jag försöker hålla mig kvar där jag hänger nu men det känns inte säkert. Jag har aldrig bett någon om förståelse även om det ibland kan tyckas så i mitt sätt att vara.
Men jag stannar nog här ett tag till så får vi se vad Gud vill ha av mig i slutet. Mitt liv är inte värt ett skit utan någon att dela det med. Ingen minns ändå aldrig han som kom tvåa. Bara han som segrar eller kommer sist. Jag är också rädd men jag har inget att förlora. Mer än möjligtvis det som håller mig vid liv.
Det kan låta hårt men det är ert val att läsa denna skiten inte mitt. Men just nu är jag inte rädd för att lägga mig ner och ge upp det lilla liv man har kvar. Priset vi betalar för den korta stund vi stannar här brukar vara onödigt högt. Jag kan bara be till högre makter för att allt ska bli så bra som det kan bli och om det nu är så som jag blivit lärd, att allt händer av en anledning, så kan varken min död eller mitt liv som lycklig man spela så stor roll i mina tankar. Dör jag så är det så det ska vara och om jag ska bli lycklig så visar det sig snart.
Man kanske inte kan påverka sitt öde och det kan tyckas vara hårt för dom som fortfarande tror, för dom som fortfarande kämpar. Jag vet att jag gjort många misstag här i livet, misstag som jag lärt mig av och som format mig. Av en anledning.. För allt händer av en anledning.
Är du rädd? För jag är rädd också
Men jag är redo att se vad som väntar bakom dörren framför oss, jag kan bara öppna den om du lovar att famla i mörkret där inne tillsammans med mig. Jag orkar inte längre. Jag tänker sätta mig ner nu, jag orkar inte försöka mer nu. Jag springer inte mer nu, detta är mitt liv och jag förstår om det inte tilltalar er det minsta.
Jag gjorde i alla fall ett tappert försök men nu ser jag inget längre. Livet har gjort mig blind på alla möjliga sätt och jag har inte råd med en laseroperation.
Jag sitter i båten som läcker vatten, låt oss hoppas på att livbåtarna hittar mig för jag har slutat simma.
Jag tar ett kliv tillbaka i hopp om att det ska ordna sig längre fram. Gör det inte det så är det väl ändå så att jag på något sätt ska leva min misslyckade existens precis såhär som jag gör nu. Hälften död och hälften döende men levande.
Nu är det tyst och alla människor har försvunnit. Nu är man tillbaka i sitt hem som egentligen inte längre är mitt hem. Man är tillbaka i verkligheten och skitlivet man lever.
Jag skiter faktiskt i alla er som vill se mig gå under, bara luta er tillbaka och njut av föreställningen. Jag tänker inte förneka att jag är den, om någon, som förtjänar det i slutet i alla fall.
Jag försöker att kämpa men egentligen vill jag bara ta upp årorna..
Jag saknar dig varje sekund och det känns ändå så bra när jag tänker på att när vi väl träffas och jag får hålla dig i min famn, om så bara för några sekunder, så äger vi hela världen och inget kan stoppa mina fjärilar från att flyga!
Även när vi inte är tillsammans så finns du i hela mig! <3
Fler spelningar med C&F har öppnat upp sig och det känns otroligt bra! En hel del jobb väntar och nästa jobb nu blir som ass scenchef på Festivalstage @ SRF2012!
Sen ska vi hinna med en massa fiske.
Inom kort kommer det starta en ny blogg med tillhörande youtubekanal. Det kommer bli sjuk humor på hög nivå!
Det är helt enkelt dags att börja kämpa nu. "the world meets nobody halfway, i you want it you have to take it" ;)
Bortsett från allt skit så mår jag ju faktiskt jävligt bra, det är det jag måste komma ihåg. Nu rider vi ut i stormen!
HERE COMES THE FIRE!!
Inför Gud är vi alla förlorare men det är aldrig försent för att ställa allt till rätta. Att göra fel är mänskligt och så länge man lär sig av misstagen så är vi alltid värda en ny chans i hans ögon.
Du med kärleken i handen:
"Tonight i wanna sing with you
No matter if you're out of tune
Tonight we'll end up dancing, dancing, dancing on the moon." - Emil Bulls
