Lite då och då försöker jag inbilla mig själv att livet ska ge med sig någon gång. Men om sanningen ska fram och om vi ska vara realistiska så är det nog mer en dröm. Tankar i mitt huvud som ibland ger mig hopp. Men sen tar det slut..

Någonstans mitt bland alla tankar så bryts uppkopplingen..
Jag är inte gjord av plast..
Jag är så otroligt trött på insidan.

Tålamod är inte min bästa vän..
Jag går snart av på mitten och då får vi se.. Upp till bevis. Vilka går och vilka stannar kvar?

Vi har inte hur mycket tid som helst.
Vi borde uppskatta det vi har idag.
Men nu är dörren stängd och jag börjar bli mer och mer tveksam på att någon kommer att öppna. Det spelar ingen roll hur mycket jag ringer på klockan..

2012 året då jag förlorade.. Jag vann också men jag förlorade mer.. Nu vet jag inte om det var värt det.. Snart 1 år har gått sedan den där kvällen.

Jag stod utanför en svettig pizzeria i ett kallt och blåsigt Skåne. Just där och just då sa jag fel saker, för det var inte okej.

Jag ville inte detta.
Jag ville fortsätta framåt..

Jag ber om ursäkt för att jag höll med. Även om det inte hade gjort någon skillnad. Valet var aldrig mitt.

Jag ville bara fortsätta älska....

Gott spytt år och allt sådant.
Nu ska jag gå och gräva ner mig i en avlägsen skog..

Ibland känns allting väldigt dimmigt och krångligt. Men hoppet lämnar inte mig. Jag vet vad jag vill och jag står här. Det vill jag att du ska veta.

Du är den starkaste människan i världen även om du ofta har svårt att se det själv. Det är så mycket lättare att vara självkritisk och elak mot sig själv.
Därför säger jag det till dig upprepade gånger. Just nu måste jag bara fylla på med ny kraft för att kunna fortsätta mot toppen. Min mening är inte att vi ska glida ifrån varandra och det hoppas jag verkligen inte heller.

Som du sa. 2013 kommer det mesta hamna på plats.

Du betyder allt för mig.