Jag ska försöka vara så ärlig och öppen jag bara kan. För att försöka förklara bakgrunden till det livet jag lever idag. Med det negativa blandat med det positiva. Det är inte helt lätt för mig att gå ut offentligt men jag ser ingen annan utväg.

För att förstå det som hände för några år sedan måste man nog förstå vem jag är. 1996 diagnostiserades en liten kille på 7 år  med ADHD. Detta är en tid jag inte minns så mycket av. Tydligen var jag väl så pass stökig så att samhället behövde sätta mig i skuggan, med bokstäver mellan mina namn. Jag fick börja i en mindre klass, drogs motvilligt bort från mina klasskamrater och vänner. 

Jag hamnade på en skola där alla "stökiga" barn också fick gå. De blev mina nya vänner. I efterhand kanske det inte var så dmart att låsa in mig med människor som var lika stökiga, i vissa fall mer stökiga än jag, det är så lätt att fastna i det dåliga och det blir liksom verkligheten. Där gick jag tills jag skulle börja stjätte klass. Efter år av utanförskap var det dags att komma in i en "vanlig" klass. Tacka fan att jag fann några som accepterade mig ändå och som blev mina vänner, vissa mina bästa vänner. 

Musiken fanns med mig redan då även om det mest var Thorleifs, Arvingarna och Def Leppard. Jag började förstå att musik var min länk till en helt ny värld. En värld som hjälpte mig att inse att det "vanliga 7-4 vardagslivet inte var till för mig. Jag ville stå på scenen, jag ville sjunga. Jag hade alltid en kärlek till musiken.. Jag startade band, med vänner. Bandet "Ethika" kom till att bli mitt liv under lång tid. 

Innan jag började högstadiet hade jag inte haft kontakt med så värst många, särskilt inte tjejer.. Nu spelade jag i band och plötsligt öppnades en helt ny värld. Jag blev populär, det är så jag känner när jag minns tillbaka, det kokade väl över i huvudet på mig och jag blev en player. Inte medvetet, men att gå från att vara en "CP-skadad, särskolad pojk" till att fronta ett awesome band var för stort för mig och jag tog beslut som inte alltid var positiva. 

I alla fall, det jag vill få fram är att musiken alltid hjälpt mig. Långa nätter, mörka dagar, fina, glada, ledsna, brutala, fruktansvärda och fantastiska stunder så har musiken räddat mitt liv många gånger. 

På grund av min "sjukdom" fick jag aktivitetsersättning av försäkringskassan, jag hade misslyckats grovt med allt från skola och praktik till jobb. Jag kände mig värdelös många gånger, med ett undantag. När jag sjöng, spelade gitarr eller träffade mitt band. Då kändes allt det där andra, väldigt långt borta... 

2010 bestämde jag och min absoluta vapendragare Fredrik för att ge oss ut på en gatuturné med våra akustiska gitarrer. Detta för att samla in pengar till en skiva. Allmänheten kunde följa varje steg vi tog med hjälp av en blogg där vi hela tiden la upp text, bilder och filmer från våra äventyr. Vi kallade hela projektet för "Vägen Mot Drömmen". Vi denna tiden bodde jag i en egen lägenhet tillsammans med en tjej som hela tiden stöttade mig och rättade fel till rätt. Jag hade god ekonomi, jag följde alla stigar samhället ville och jag hade det gott ställt med mitt bidrag.

Jag gjorde så gott jag kunde för att uppfylla kraven som ställdes på mig. 

Vid denna tiden hade jag god kontakt med min psykolog och allt såg lovande ut. Jag började må bättre och bättre. Jag hade motivation till att bli en vanlig grabb som skulle bli vuxen, med jobb och ansvar. 

Vi lyckades samla ihop 20.000 kr med hjälp av allmänheten och påbörjade inspelningen av kommande EPn "Everything Changes. 

Försäkringskassan beslutade att dra undan min stege (bidraget) med motiveringen att jag skulle vara helt frisk och lämplig att jobba, varför? För att jag kunde spela gitarr och sjunga.. Jag ifrågasatte detta då jag inte tyckte att jobba 100 % är detsamma som att spela musik. Jag överklagade och min psykolog skrev till och med ett brev till dom där hon berättade att musiken är som terapi för mig. Musiken hjälpte mig framåt i livet. Min "belöning" för att orka med allt som hände runt omkring mig. 

Min överklagan bajsade dom på eftersom att försäkringskassans egna läkare hade kommit fram till något annat. Läkare jag aldrig ens träffat, skrivit med eller pratat med. Dom visste mer om mig än min egen psykolog och mig själv tydligen.. 

Resultatet av "Resan mot drömmen" fick därav två sidor. Den positiva sidan är mitt älskade band Charlie & Fredrik". Och det finns så mycket mer positivt.. 

Tyvärr gick jag från 10.000/mån till 0 och ingenting, jag sökte hjälp av socialen. Där blev jag nekad då jag och Fredrik nyss tagit ut 20.000 från vårt gemensamma konto. De ansåg att det var mina pengar och att jag skulle klara mig bra x antal månader till innan jag behövde deras hjälp. Jag gick till tidningar och allting och fick hjälp med min historia. Det hjälpte inte.. 

Jag blev vräkt, fick enorma skulder på allt möjligt då jag hade saker på avbetalning, tre hyror som inte kunde betalas. Jag lånade pengar av mina medmänniskor för att försöka fixa till läget. Men jag klarade mig inte.. 

Det senaste året har jag haft nästan 70.000 i skulder. 

På grund av att jag behöver musiken i mitt liv. Allt för att samhället satte mig i skuggan. Jag vill hävda att jag aldrig var sjuk, mer energisk än andra möjligtvis. Men sjuk blev jag först när jag blev behandlad som det.  

Nu har jag jobb och jag lever ett bra liv. Skulderna håller på att försvinna, även om det går långsamt. Men kommer min verklighet att rasa igen?

Skadan är redan skedd och såren finns här, ansvaret får jag bära på mina axlar, även om det är Klaus ******** och Försäkringskassan som skitit i det blå skåpet..

Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar, till att ordna upp det han och hans arbetskamrater orsakade mig.. 

Vad händer nu? 

Jag kämpar för att hålla mig kvar på avsattsen jag hamnade på när stegen drogs bort. 

Detta tycks vara min "Väg Mot Mardrömmen. 

Jag älskar alla som hjälper mig. 

Tack för all support. 

De ska få igen allt i kärlek förevigt. 

Jag klarar inte av att gå in i kampen ensam igen. 

Jag växer och har lärt mig mycket. Jag skulle aldrig neka en människa hjälp. Inte för något i världen..

Tack för att du tog dig tid att läsa. 

Dela gärna min historia, någon annan där ute kanske finner min styrka i allt detta.