Idag har vi varit och packat lite i lägenheten och jag ska väl erkänna att det dödar mig en aning.
Det är mitt hem, min trygghet som jag packar ihop. Staplar kartonger på varandra och där står man, mitt uppe i kaoset. Allting löser sig tillslut, det är så man måste tänka. Imorgon ska jag träffa min läkare och förhoppningsvis finns det någon som gör att det blir lite mer tyst i huvudet. Jag är bara rädd att det ska påverka mina kreativa delar i hjärnan.

 

Sist jag var där pratade vi lite om sjukskrivning. Kanske är det viktigt att lyssna på kroppens varningar. Även fast jag helst av allt skulle vilja hitta ett jobb där jag kan jobba själv, göra det jag ska.

 

Jag kommer sakna dig, men du behöver resan. Du finns i alla fall kvar i mitt huvud även om milen blir många!