Det kanske är dags att för en gång skull börja fokusera på det som måste göras.
Jag har ju fått heltidsjobb plus att jag jobbar dag och natt med Charlie & Fredrik.

Jag vill verkligen inte gå tillbaka till den människan jag var en gång i tiden.. för så längesedan...
Då stannar jag hellre där jag är just nu och bara pausar allting.

Jag är två steg från utveckling och tre steg från verkligheten.. men jag tar bara ett...

 

Jag har inte mycket att skriva idag alltså..
Det var väldigt längesedan jag kände mig såhär hängig..
Bara några få timmar kvar på jobbet sen åker jag hem och bäddar ner mig för att jag är värd.

Det är så mycket som ska göras och jag får panik av bara tanken på att folk förväntar sig saker av mig...

Jag gräver ner mig själv ikväll..
Mobilen har jag glömt hemma så nu får man sätta igång och hjälpa kidsen.

Försvinn din vidriga jävla tanke...

Nu har jag suttit uppe alldeles för länge (IGEN).

Mitt huvud är som en karusell och mina tankar är som små barn som bara vill åka en gång till...
Hur mycket musik jag än fyller mitt huvud med så tröttnar banden aldrig att spela...
Hur många bränder jag än släcker så är det alltid någon som tänder en ny...

Ni hajar galoppen...


Is this just another break down?

Ge mig luft att andas, ge mig syre att förbränna...
Jag är som en eld. har blivit...

Jag tror jag får stänga dörren. Innan det skadar mig mer än det redan gör...

Adjöken...

Du är det allra bästa på vår planet och jag kan inte ens få mitt huvud till att fantisera hur jag ska kunna klara livet på egen hand. Det spelar ingen roll vad folk säger. För dom vet inte.. Inget vet...

Vart ska jag gå och vart jag ska ta vägen. Jag känner hur mina krafter börjar ta slut och denna bloggen är den sista utvägen jag har alltid.. För här säger jag vad jag känner och ingen behöver läsa eller kommentera det överhuvudtaget. Jag vill inte ha någon uppmärksamhet icke heller någon sympati.

Jag skriver detta om mig och för mig.. Den som vill läsa är välkommen men jag tänker inte lägga ner någon energi på vad andra tycker om mig eller om hur jag känner. Punkt slut...

Jag försökte så gott jag kunde idag och jag klarade mig långt men tillslut gick det inte och jag var tvungen att inhämta syre någon helt annanstans. Bakom min dörr. På insidan av det som en gång var så underbart och fint.
Smutskasta mig gärna, jag vet att jag må förtjäna det men inte från vem som helst. Jag är en del av det förflutna nu och jag kommer vara förevigad där. Tills den dagen jag trillar av pinnen.

Jag tycker inte att folk ska lägga sig i hur jag mår. För varje ord som sägs så lutar jag mig själv ytterligare lite över det räcket som skiljer oss levande från dom som är döda.. Må hända att det finns människor i världen som lever under mycket värre omständigheter än mig, men jag kan inte hjälpa dom. Hade jag kunnat så hade jag gjort det. Men nu sitter jag här hemma på Storgatan, pank och utan ren luft att andas.

Vad händer när alla dom heliumballongerna som håller mig upp går sönder?
Hur är det ens möjligt att försöka hålla sig kvar i luften? Vi människor kan inte flyga av egen kraft.
Många har försökt och många har fått sätta livet till för att få fram detta realistiska svar.
Även om det skulle komma ett flygplan precis när jag börjar falla, hur ska jag hinna öppna dörren och smita in? Jag har ingen biljett och min reaktionsförmåga är inte den bästa.

Jag vill så gärna kunna säga att "jag mår så jävla bra" men det kan jag inte..
Jag är ingen som bär namnet "Lejonhjärta". Jag vet ett flertal som gör det. Men jag är inte en av dom, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Men även om jag nu skulle stänga dörren nu så skulle min längtan och min otroliga kärlek finnas kvar där inne.
Då skulle jag dö av längtan. Längtan efter att bara få omfamna och älska den människan till döds.

Ingen, ingen i hela världen kan någonsin nå toppen nu.
Det finns bara en. Allt annat är inget värt.
Hur jag kan veta det?
Jag citerar ur "Fucking Åmål"; "Jag bara vet det".
Jag kan inte bestämma över mitt hjärta, hur mycket jag än skulle vilja det så är det helt omöjligt.
Mina händer skakar och jag är så otroligt rädd för det som väntar framför mig. Jag vill inte gå framåt.

Visst kan jag stå här och springa på samma ställe men jag kommer aldrig hinna tillräckligt långt för att komma bort ifrån det livet jag förstörd och det livet som jag så gärna ville ha. Om jag vaknar upp med blod på mina händer, skulle det finnas någon där jämte mig för att tvätta bort smärtan? Skulle det någonsin kunna bli tillräckligt?

Jag är tömd på ord och jag vet inte längre vad som är upp och ner, regnet slår på fönstret och Rocky sitter jämte mig. Jag älskar honom och försöker ge han kärlek och mat som han tycker om. Jag kan inte se mig själv lämna honom ensam här hemma. Det är det enda som håller mig från tanken att gå. För om jag går nu så kommer jag aldrig tillbaka.

Jag kanske är för feg. Många säger att dom som ger upp är fega och själviska. Men fy fan vilket mod det krävs ändå. Att lämna allt bakom sig. Fly till en bättre plats. Och ge upp det där allra sista hoppet i hjärtat. Det som säger att det kan finnas något vackert bakom nästa hörn. Man vet ju väldigt sällan det. Men vissa ger upp det hoppet med känslan av att det finns något mycket bättre som väntar OM man bara tar det där lilla steget.

Jag ska försöka jobba och va förebild till vår nästa generation, men hur ska jag kunna göra det när jag egentligen bara ville säga, "Ge upp, lägg ner, det kommer ändå aldrig bli bra i slutet. Vad är det vi kämpar för egentligen?" Plugga-Jobb-Sova-Gammal-Död" Det som sker mellan allting är ändå bara en liten inbromsning. Som att ge Medicin till de människor som har cancer. Vad fan hjälper det? Man försöker bara lura döden på lite tid.

Dom säger att vissa människor bara kommer in i livet för att ibland rätta till det som är fel. Hjälpa en liten bit på vägen. Men jag vet inte hur det skulle vara möjligt. Jag vill bara ha en sak och jag börjar skrämma mig själv.
Kanske vill jag bara ha någonting som jag aldrig kan få.. Smärtan kommer ibland som ett brev på posten. Kanske är det något jag drömmer. För ibland när jag vaknar jag kan känna doften och sen är det kört.

Jag ber om ursäkt till nära och kära för all skit ni behöver gå igenom gång på gång. För mitt i allt detta så förstår jag ju att det är jobbigt för er. Det är det alltid när man vet att någon man håller av mår dåligt. Så jag ber om ursäkt för det. MEN jag vill inte prata om det så gör mig den tjänsten, om ni på något vis har mig i tanken så ställ inga frågor. Släpp det... För det blir inte bättre än såhär. Kanske är det såhär det kommer vara i resten av livet och jag vet lika väl som ni att det skulle vara alldeles för jobbigt för er.

Även om allt ser annorlunda ut nu så är det på sätt och vis samma sak.
Överallt är allt jag ser bara en stor jävla påminnelse om vem jag en gång var.


Jag önskar man kunde pausa livet lite ibland. Att tiden inte bara skulle rinna iväg hela tiden.
Så att man för en gång skull kunde lyckas med någonting. Göra något, det blir fel, spola tillbaka, gör om...

Problemet ligger i att när jag var yngre så fanns det bara glädje. Eller nej inte bara men när jag tittade framåt och tittade bakåt så fanns det alltid glädje. Men nu kan jag inte se varken framåt eller bakåt. Även om jag vet att glädje kanske kommer bakom husknuten så kan jag (MIN HJÄRNA) inte tillåta det. Så jag är fast här i det som är nu. Jag har blivit livsblind.


Jag avslutar här nu för det verkar som att jag mår dåligare ju mer jag skriver just nu.
"You're the wonder in everything and that's so wonderful"


Why do we always expect home to stay the same? Nothing else does.
Still i wouldn't have missed it for the world
cause she had the Heart of a Lion

Vissa nätter är värre än andra och inatt är definitivt en får mig att falla fritt.
Jag känner egentligen inte för att skriva något överhuvudtaget men ibland så låter jag fingrarna bestämma över mitt tangentbord.

Godnatt...

Jag har nu tagit bort min användare på Facebook.
Det finns helt enkelt inte någon anledning, enligt mig, till att ha den kvar.
Charlie & Fredrik finns fortfarande på Facebook och det tar redan upp det mesta av min tid.

Nu går jag ut iaf för jag klarar helt enkelt inte av tystnaden och den jävla lägenheten längre...

"I don't wanna win this game if i can't play it my way"

Det känns ändå som att jag flyter omkring, som om jag liksom svävar på en resa genom mitt liv.
Tittar tillbaka på de stunder som betyder så otroligt mycket för mig. Stunder som jag aldrig kommer att få tillbaka.
Stunder som jag egentligen inte vill få tillbaka, mer stunder som jag känner att jag vill bygga vidare på.

För varje dag som går så känns det som att det blir mer och mer uppenbart, att det är såhär mitt liv kommer se ut, i all evighet. Jag känner inte för att göra någonting överhuvudtaget och ju mer jag tänker på det ju mer inser jag hur lite jag egentligen lyckats med under mina snart 23 år. Jag har på någotvis alltid lyckats att förstöra det som betytt mest för mig.

Jag tänkte kanske inte så mycket på det just då, men nu är jag äldre och ser på saker och ting på ett helt annat sätt. Inte för att det gör någon skillnad i det långa loppet. Det är ju försent att ändra det nu. Det man kan göra är att omvända allt det där till erfarenheter. Men vad tjänar jag på dom nu när allt redan har försvunnit?

Jag förstår mycket väl att många kanske är glada över allt som hänt mig.
För jag menar, vem är jag att lyckas? vem är jag att försöka återställa sådant som gått snett?

Jag tror att jag sakta men säkert håller på att bygga upp en mur, en mur så pass stor och hög att ingen någonsin kommer att kunna se mig igen. Man skulle kunna se det som att jag begraver mig själv levande. Fast jag ska inte dö i graven, bara förpackas. Ställas på en hylla. Längst bak. I ledet som föralltid kommer att fyllas på med nya förpackningar så att platsen där jag står aldrig någonsin igen blir vald.

Tänka sig ändå, att den framtid man hade inte längre existerar.
Den går inte längre att bygga vidare på. Eller jo. I mina tankar.
Därför bär jag också min ring. För att aldrig glömma bort vem jag är eller vart jag hör hemma.
Vart jag än i världen befinner mig så kommer jag aldrig att glömma bort vem jag blivit.

Men ingen annan vet. För det tillhör en tid som ingen annan kan förstå.

Det är den 22 Januari, det mest komiska är att för exakt tre år sedan så var mitt liv precis lika meningslöst som det är idag. Jag jobbade på doghouse och gjorde inget bra jobb överhuvudtaget. Jag var vaken om nätterna, vaken om dagarna. Sov någon gång då och då. Precis som nu.

Det finns en anledning till varför jag aldrig mer kommer att försvinna in i kärleken igen.
För jag är inte den personen som lyckas.
Jag vill hellre återgå till den tysta människan jag en gång var.
Han som ägde stadens alla gator. Han som pratade med havet, månen, regnet, mörkret och de döda på kyrkogårdarna.

Han som ständigt var på jakt efter något som inte hade något namn.
Han som ständigt blev omsprungen av alla andra.
Han som ständigt misslyckades med en uppgift, hur simpel uppgiften än var.


Jag känner hur mörkret återigen tar över mitt liv.
Men jag har varit där förut, jag vet hur det är.

Jag är inte rädd.
längre...

Trots allt så är det ju här, i mörket, som jag hör hemma...