Dagen har varit lite halvdryg. Det har hänt bra saker absolut men samtidigt som min enorma vilja och glöd sprider sig inom mig så finns det fortfarande saker som gör så otroligt ont och som påverkar mig väldigt mycket. Det hela handlar om att en stor bit av det som är jag inte är här. Ska man se det ur den synvinklen så mådde jag bättre innan.

 

Jag försöker kämpa på varje dag men ibland känns det så meningslöst när man inte har någon att dela det med.

Jag har lovat att skriva blogg varje kväll nu för att sammanfatta men ikväll går det trögt. Jag antar att man har sina nersvackor då och då och att det kan drabbe även den som mår dåligt fast är påväg tillbaka till verkligheten.

 

Dagarna var gladade förr. Nu känns det som att man går omkring i en grådassig kula. Jag har lovat att inte vara för på men det är inte för min skull. Jag trivs bäst när jag får vara en del i det som händer men jag förstår också att tröttheten tagit över min plats och att man helst ser att jag inte är där. Det är bara så tungt när man tänker på det, jag försöker att inte göra det men det spökar i huvudet. Sjuka tankar, tankar som jag aldrig skulle tro kunde komma till mig. Personerna i tankarna är de som betyder mest för mig och det är väl just det som är det obehagliga med sådana tankar.

 

Jag sitter här, men inte för min skull. Jag kunde lika gärna suttit någon annanstans och ändå kämpat på.

Allt som krävdes var att hitta glöden och det har jag gjort. Nu finns det bara en sak som är tung. Jag är själv oförmögen att göra något och det gör det hela snäppet jobbigare.

 

Detta kommer bli en lång natt.

Mycket tankar, upp tidigt imorgon och sen stressa i helgen.

 

Ibland blir det för mycket, då måste man ladda batteriet. Mitt batteri är trasigt och min laddare är inte här.

Jag önskar så att saker och ting inte var som det är nu. Ensam är inte stark.. Det bara är så.