Jag gör vad jag kan för att avsluta projekt som jag påbörjat, för att klara av det ansvaret som förväntas av en vuxen människa. Jag har svårt att skilja på vem som är jag och vem som är min diagnos. Jag vill inte skylla någonting jag någonsin gjort på min sjukdom. Vi med ADHD är ju bara lata och trögtänkta. 

I så många år var jag så otroligt rädd för att visa mina brister, min diagnos. Jag ville bara bli accepterad, jag ville bli sedd och hörd. När jag gick i 8an eller 9an blev jag påhoppad av 7-9 stycken, i en skogsglänta. Där trasade dem sönder min själ. De hade tagit reda på min historia, vart jsg kom ifrån och att jag var en "CP-skadad idiot" som inte hade på deras "vanliga" skola att göra. 

Där kom min rädsla, där kom min mur fram, muren och rädslan som gjorde att jag vände ut och in på mig själv. Jag fick absolut aldrig berätta att jag var "sjuk". Då spelar jag hellre tuff. Röker, startar band, skolkar och träffar tjejer.. Då blev jag den "coola" istället för den "CP-skadade idioten". 

Musiken ja, den som alltid räddat mig, min ständiga flykt. För när hörlurarna åker in i öronen eller gitarren hänger på mig och jag står på scenen, då mår jag som allra bäst. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte älskar uppmärksamhet. För det gör jag.. Jag älskar att stå i fokus, jag älskar att få människor att skratta och jag avgudar att bli omtyckt. Det är den jag är, och det är jag inte rädd att stå för. 

Det får mig att känna livslust. Det får mig att vilja kämpa. Trots mitt "tillstånd" eller min "sjukdom" så får uppmärksamheten mig att slå tillbaka, mot alla dom som säger att jag aldrig kommer lyckas: "Du tar aldrig ansvar", "att hålla på med musik är inget jobb", "utbilda dig och gör något vettigt av ditt liv". 

Det är just det jag gör. Mitt mål är inte att jobba 07-16 vid ett skrivbord tills jag blir gammal och grå.. Då lever jag hellre som jag gör, med mina drömmar om framtiden. Be mig aldrig att stå still, hinner man inte med så är jag ledsen. Jag har inte alla svar, men jag vet att jag är som jag är. Diagnos eller inte. Låt mig få springa, jag famlar hellre i mörkret i jakt på något än att springa i en upplyst värld som alla ändå tar för givet.. 

Jag har trillat många gånger, jag kommer fortsätta falla, jag må aldrig lära mig. Men vissa saker jag man inte ändra på, vi är dom vi är och det ska man aldrig förakta. Jag är en vuxen man med ADHD som flummar runt och försöker så gott jag kan. Jag är inte världens bästa musiker, men det är det enda som fungerar i mitt liv och det må komma en dag när publikens jubel tystnar, må så vara men då är jag inte kvar här. 

Myndigheterna som nu fortfarande ger mig skit kan ta sig i brasan, jag ger inte upp.. Be om mer pengar för all del, mig kvittar det. Dom kan ta mina pengar, mitt liv och allt annat också men jag viker mig aldrig. Aldrig.. 

Jag hade dock aldrig varit den jag är utan er som läser detta, utan er support och ert jubel hade jag inte tagit mig hit. Jag är stolt över min ADHD. Det är min styrka lika mycket som mitt fördärv. Så är det, jag föddes så. Skulle jag hamna på djupt vatten någon gång och inte klarar mig, om jag skulle bli tvungen att ta upp mina åror och kvittera in min tid på moder jord, så vill jag tacka för all kärlek och styrka ni skänkt genom alla åren. Även de gånger jag inte förtjänat det. 

Jag är hur som helst glad äver att få ha lyckats behålla er i mitt liv, att ni stannat, försvunnit, kommit tillbaka eller håller er i min skugga. Tack. Utan er, ingen Charlie. 

Puss & Kram 

Tack för allt ni är! ❤️

Jag slåss ständigt med mitt inre, ofta känner jag att jag vill lägga av... Med musiken, ja med allt det där som inte kommer någonstans. Jag fylls av en annan typ av ångest.. En annan typ av depression som jag inte kan springa ifrån. Vad jag än gör. Allt känns bara hopplöst. 

Man försöker samtidigt mäkta med allt det där som man måste göra. Allt ansvar står mig så långt upp i halsen. Det är ett så kort steg egentligen. Allt det där som fick mig att kämpa förut har liksom ebbat ut, det funkar inte som det gjort tidigare, och vad finns det då för mening med det? Om det inte känns roligt, när det inte bringar något ljus längre.. 

Inspirationen sinar sakta men säkert och jag känner mig inte ens lite taggad längre. Kreativiteten finns helt enkelt inte. Jag är inlåst i mitt eget helvete och jag kan inte längre ventilera, jag hittar ingenting som funkar. 

Här är min plats, mitt rike, där jag för en gångs skull är fri att skriva precis vad jag vill. Vad det nu spelar för roll.. Den här gången.. 

Jag ska försöka vara så ärlig och öppen jag bara kan. För att försöka förklara bakgrunden till det livet jag lever idag. Med det negativa blandat med det positiva. Det är inte helt lätt för mig att gå ut offentligt men jag ser ingen annan utväg.

För att förstå det som hände för några år sedan måste man nog förstå vem jag är. 1996 diagnostiserades en liten kille på 7 år  med ADHD. Detta är en tid jag inte minns så mycket av. Tydligen var jag väl så pass stökig så att samhället behövde sätta mig i skuggan, med bokstäver mellan mina namn. Jag fick börja i en mindre klass, drogs motvilligt bort från mina klasskamrater och vänner. 

Jag hamnade på en skola där alla "stökiga" barn också fick gå. De blev mina nya vänner. I efterhand kanske det inte var så dmart att låsa in mig med människor som var lika stökiga, i vissa fall mer stökiga än jag, det är så lätt att fastna i det dåliga och det blir liksom verkligheten. Där gick jag tills jag skulle börja stjätte klass. Efter år av utanförskap var det dags att komma in i en "vanlig" klass. Tacka fan att jag fann några som accepterade mig ändå och som blev mina vänner, vissa mina bästa vänner. 

Musiken fanns med mig redan då även om det mest var Thorleifs, Arvingarna och Def Leppard. Jag började förstå att musik var min länk till en helt ny värld. En värld som hjälpte mig att inse att det "vanliga 7-4 vardagslivet inte var till för mig. Jag ville stå på scenen, jag ville sjunga. Jag hade alltid en kärlek till musiken.. Jag startade band, med vänner. Bandet "Ethika" kom till att bli mitt liv under lång tid. 

Innan jag började högstadiet hade jag inte haft kontakt med så värst många, särskilt inte tjejer.. Nu spelade jag i band och plötsligt öppnades en helt ny värld. Jag blev populär, det är så jag känner när jag minns tillbaka, det kokade väl över i huvudet på mig och jag blev en player. Inte medvetet, men att gå från att vara en "CP-skadad, särskolad pojk" till att fronta ett awesome band var för stort för mig och jag tog beslut som inte alltid var positiva. 

I alla fall, det jag vill få fram är att musiken alltid hjälpt mig. Långa nätter, mörka dagar, fina, glada, ledsna, brutala, fruktansvärda och fantastiska stunder så har musiken räddat mitt liv många gånger. 

På grund av min "sjukdom" fick jag aktivitetsersättning av försäkringskassan, jag hade misslyckats grovt med allt från skola och praktik till jobb. Jag kände mig värdelös många gånger, med ett undantag. När jag sjöng, spelade gitarr eller träffade mitt band. Då kändes allt det där andra, väldigt långt borta... 

2010 bestämde jag och min absoluta vapendragare Fredrik för att ge oss ut på en gatuturné med våra akustiska gitarrer. Detta för att samla in pengar till en skiva. Allmänheten kunde följa varje steg vi tog med hjälp av en blogg där vi hela tiden la upp text, bilder och filmer från våra äventyr. Vi kallade hela projektet för "Vägen Mot Drömmen". Vi denna tiden bodde jag i en egen lägenhet tillsammans med en tjej som hela tiden stöttade mig och rättade fel till rätt. Jag hade god ekonomi, jag följde alla stigar samhället ville och jag hade det gott ställt med mitt bidrag.

Jag gjorde så gott jag kunde för att uppfylla kraven som ställdes på mig. 

Vid denna tiden hade jag god kontakt med min psykolog och allt såg lovande ut. Jag började må bättre och bättre. Jag hade motivation till att bli en vanlig grabb som skulle bli vuxen, med jobb och ansvar. 

Vi lyckades samla ihop 20.000 kr med hjälp av allmänheten och påbörjade inspelningen av kommande EPn "Everything Changes. 

Försäkringskassan beslutade att dra undan min stege (bidraget) med motiveringen att jag skulle vara helt frisk och lämplig att jobba, varför? För att jag kunde spela gitarr och sjunga.. Jag ifrågasatte detta då jag inte tyckte att jobba 100 % är detsamma som att spela musik. Jag överklagade och min psykolog skrev till och med ett brev till dom där hon berättade att musiken är som terapi för mig. Musiken hjälpte mig framåt i livet. Min "belöning" för att orka med allt som hände runt omkring mig. 

Min överklagan bajsade dom på eftersom att försäkringskassans egna läkare hade kommit fram till något annat. Läkare jag aldrig ens träffat, skrivit med eller pratat med. Dom visste mer om mig än min egen psykolog och mig själv tydligen.. 

Resultatet av "Resan mot drömmen" fick därav två sidor. Den positiva sidan är mitt älskade band Charlie & Fredrik". Och det finns så mycket mer positivt.. 

Tyvärr gick jag från 10.000/mån till 0 och ingenting, jag sökte hjälp av socialen. Där blev jag nekad då jag och Fredrik nyss tagit ut 20.000 från vårt gemensamma konto. De ansåg att det var mina pengar och att jag skulle klara mig bra x antal månader till innan jag behövde deras hjälp. Jag gick till tidningar och allting och fick hjälp med min historia. Det hjälpte inte.. 

Jag blev vräkt, fick enorma skulder på allt möjligt då jag hade saker på avbetalning, tre hyror som inte kunde betalas. Jag lånade pengar av mina medmänniskor för att försöka fixa till läget. Men jag klarade mig inte.. 

Det senaste året har jag haft nästan 70.000 i skulder. 

På grund av att jag behöver musiken i mitt liv. Allt för att samhället satte mig i skuggan. Jag vill hävda att jag aldrig var sjuk, mer energisk än andra möjligtvis. Men sjuk blev jag först när jag blev behandlad som det.  

Nu har jag jobb och jag lever ett bra liv. Skulderna håller på att försvinna, även om det går långsamt. Men kommer min verklighet att rasa igen?

Skadan är redan skedd och såren finns här, ansvaret får jag bära på mina axlar, även om det är Klaus ******** och Försäkringskassan som skitit i det blå skåpet..

Jag vet inte hur mycket ork jag har kvar, till att ordna upp det han och hans arbetskamrater orsakade mig.. 

Vad händer nu? 

Jag kämpar för att hålla mig kvar på avsattsen jag hamnade på när stegen drogs bort. 

Detta tycks vara min "Väg Mot Mardrömmen. 

Jag älskar alla som hjälper mig. 

Tack för all support. 

De ska få igen allt i kärlek förevigt. 

Jag klarar inte av att gå in i kampen ensam igen. 

Jag växer och har lärt mig mycket. Jag skulle aldrig neka en människa hjälp. Inte för något i världen..

Tack för att du tog dig tid att läsa. 

Dela gärna min historia, någon annan där ute kanske finner min styrka i allt detta.

När man är en människa som levt ett liv i skuggan av ett samhälle som gång på gång trillat ner på axlarna och ändå lyckas ta sig framåt med glädje och hopp så är det stundvis väldigt svårt att stanna upp, se sig omkring. Det blir lätt så att man anses vara en egoist. Att man antas vara oförstående och elak. Många gånger är jag så uppe i att leva att jag då och då glömmer bort att allt vackert har ett slut... 

Jag vaknade tidigt på förmiddagen. Jag visste inte då att det skulle bli första gången i mitt 25-åriga liv som jag skulle få se en död människa. Jag ringde min Pappa som berättade att min Farfar hade tagit upp årorna och passerat jordelivet. Min älskade Farfar som alltid varit den starka. 

En man vars liv grundades i en tid då allt gjordes med händerna. Med tanke på hans liv och hur han levt har jag alltid sett honom som en av de starkaste jag någonsin mött. 

Det finns saker i livet som man bara måste acceptera, döden är en av dom. Men jag tänker inte acceptera detta, än är jag inte redo. Jag höll mitt löfte och jag spelade på begravningen, tillsammans med min bästa vän. Jag vet inte hur jag klarade av det, men det gjorde jag. 

Det är en tom tid som befinner sig hos mig just nu. Det är så lustigt... Livet står liksom still medans allt rullar på som vanligt utanför mitt synfält. Ingen är direkt fast som jag, dom vet inte, jag vet och för mig är det kämpigt. Min lilla Farfar... "Du har det bra du Charlie" sa han alltid när vi sågs, men gäller det bara när han fanns vid min sida? För även om vi inte sågs jätteofta den sista tiden så visste jag ju ändå att han fanns där. 

Jag trodde nog aldrig att han kunde dö, i alla fall inte att det skulle gå så fort. 

Sista dagen innan han gick bort var jag vid hans sida och innan jag åkte la jag handen på hans axel och sa: "Vi syns sen Farfar". Det gör vi iofs, men inte här och inte nu.. Men ses igen det kommer vi att göra. 

Jag tror inte på Gud.. Men jag vet att det finns en andra sida och jag vet att han styr upp saker och ting där nu. En vacker dag möts vi igen, tills dess håller jag honom hårt vid mitt hjärta. För sanningen är den, att utan hans visdom, hade jag inte varit den jag är eller burit den kunskapen. 

Jag bryr mig, jag må gå under av den anledningen men ingen kan säga att jag inte brydde mig. I de fall jag misslyckats har det varit för att min syn varit blurrig. Leta efter krig och du kommer aldrig hitta fred. Så lever jag mitt liv. Jag tänker fortsätta, så länge jag bara orkar! 

Du är underbar hjärtat. Tack för att du kämpar med mig och tack för att jag får finnas i din famn.